För tio år sedan firade jag millenieskiftet i en förort som Gud glömde, Hallonbergen. Där levde jag tillsammans med H, vi som var så himla bra ihop, men som växte ifrån varandra. Men jag vill gå tillbaka till året innan, 1999, då jag och H firade nyår med M&R, och jag kommer aldrig att uppleva ett så galet nyår. Vi var fyra personer som firade och vi firade ordentligt kan jag säga. Vi borde inte ha lyckats med konststycket att få i oss den alkoholmängd som vi faktiskt dagen efter kunde konstatera. Vilket kanske också var orsaken till att vi sköt raketer farligt nära grannarnas fönster och kanske någon även landade på någon innergård i Sveg… Men natten var ung och vi tänkte att vi skulle spela lite kort. Poker blev det. Inte vilken sorts poker som helst. Den som förlorade skulle dansa hambo i bara mässingen. Och förloraren stod för sitt ord. Då, det nyåret, sista året på 1900-talet, var livet enkelt och lekfullt.
Millennieskiftets firande var mycket mer krystat. Vi hade inte fixat nån fest jag och H, och var för ovanlighetens skull inte heller bjudna till något party så vi fick fira på tumanhand. Och lite så, som 2000-talet började, blev kanske följande decennium. Lite för allvarligt. Lite för oroligt. Lite för vuxet. Så vuxet så jag inte hann med att känna efter vad jag ville. Vi bröt upp under det följande året jag och H och jag var plötsligt singel i storstan.
Singellivet handlade till lika delar av karriär, festande och curling. 2002 vann mitt lag elitserien och fick representera Sverige på curling-VM i Bismarck, där en hel klan med föräldrar och vänner stöttade oss fram till en silvermedalj. Den medalj jag är mest stolt över i min curlingkarriär, för vi var ett sånt team.
D kom in i mitt liv under en period då jag inte mådde bra, då jag jobbade för mycket, tränade för hårt och åt för lite. Hade han inte varit där och fångat upp mig vet jag inte hur det hade gått de följande åren. D hjälpte mig på ett oklanderligt sätt, vilket gjorde att jag ganska snabbt var skapligt på fötterna igen. I D:s liv passade jag in, jag älskade hans familj, blev fascinerad över hans sätt att nå framgångar och mål, blev oerhört charmad av allt han ville och kunde ge mig. Vi var ute på de mest fantastiska seglingarna, vi reste, upplevde, sprang marathon och älskade varandra. Han var helt enkelt det optimala valet av make. Jag minns tiden innan bröllopet, på något sätt höll jag på att förstöra alltihop, men vi landade trots allt i ett underbart bröllop den 12 juni 2003. Alla vi älskade var där, på platsen som är så speciell för mig. Det var magiskt, fantastiskt, jag har nästan inga ord för hur perfekt det var. Efter det reste vi genom Provence på bröllopsresa och där någonstans förlorade vi det barn vi trodde skulle bli det första (han som skulle heta Max). Därefter blev jag gravid med vår äldste son A. En graviditet som var enkel och okomplicerad, jag minns att mina vänner trodde jag var från vettet när jag gick på Step Up i vecka 36. Jag var så stark, starkare än någonsin, det året. Så firade vi även nyår 2003/2004 med våra vänner i vår fantastiska 6-rummare på Östermalm, och till bords hade jag älskade Jocke, en ny väns fantastiska pojkvän som kom mig så nära.
Vännerna jag träffade under det året kom att bli något alldeles specielt för mig, vi hade så lika bakgrund och jag är helt övertygad om att högre krafter förde oss samman. De betydde så mycket under en resa som fortfarande inte tagit slut. En sådan förståelse och glädje och närhet med vänner tror jag inte många upplever, mina fyra fantastiska stjärnor i livet som jag lätt skulle kunna skriva en ganska tjock roman om.
Så föddes A 2004 och den lilla skrutten visste hur man tog ton. När min man reste i jobbet gick jag och vännerna och kånkade runt på en ledsen bebis, en bebis som bara blev lugn till hårdrockstimmen på MTV. När jag äntligen slutade amma lade sig lugnet när han var ett halvår och han förvandlades till den mest charmerade lilla killen man kunde tänka sig. Social, glad, nyfiken och härlig.
Men jag var inte nöjd… Jag trodde att en flytt norrut skulle vara bra för mig och min familj. Bort från stressen i storstaden, flyttade vi till en liten vacker stad, Härnösand. Vi hittade vårt drömhus precis vid vattnet. En sekelskiftesvilla med enorm potential. Men eftersom både jag och D hade extremt höga visioner så blev drömhuset till ett mardrömsprojekt. Vi renoverade så mycket så det går inte ens att föreställa sig. Vi sprängde till och med bort stenar under golvet i köket, vi reglade om i varenda rum, gjorde om hela planlösningen, tog fram alla husets gamla detaljer med absolut precision. Under tiden blev jag gravid med vår yngste son, E. En graviditet som präglades av pajade njurar, runt 30 nätter på sjukhus, ont ont ont… Minns när min vän MS satt med mig på mitt rum på förlossningen, när jag skulle göra allt annat än föda barn, nämligen överleva, och jag var så bakis efter allt morfin att hon fick hålla i mig för att jag trodde att jag skulle dö. Den där lilla tulpanen hon hade med sig kommer jag aldrig att glömma. Den var det enda fina på mitt rum, det enda som gav hopp. Min stackars mamma åkte och hjälpte till varje helg under den här tiden, bästa mamman i världen. Till slut kom han ut, på mitt livs vackraste natt. Tidig var han, han skulle egentligen tas med kejsarsnitt, men redan innan han kom ut tycktes han ha en alldeles speciell vilja. En fullständigt odramatisk förlossning, allt vara bara så vackert, och när E kom till världen minns jag att D sa: ”du är fantastisk Maria”. Konstigt nog kände jag mig inte fantastisk under tiden som följde.
Åren som följde efter 2006 präglades av att jag kände mig ensam, missnöjd, ostimulerad… Det enda som var riktigt bra och som gick riktigt bra var curlingen med nya laget Skellefteå. Men jag tappade gnistan och lusten. Jag var så trött och slut efter allt som vi gått igenom sedan vi flyttade norrut. Och jag var besviken eftersom det inte alls blev lugnt när vi flyttade norrut, det blev stressigare än någonsin. Jag började känna mig slut på energi igen. Tappade i vikt, jobbade så mycket jag kunde och saknade mina Stockholmsvänner så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. Jag började ångra flytten, på ett alldeles förgörande sätt.
Så kom 2008. Året som jag helst vill glömma. Det började med att vännen J inte överlevde sin cancer. När jag, Å och C satt vid hans sida när han tog sitt sista andetag så var det något som hände med mig. Han sa något till mig utan att säga det. Han sa: ”lev ditt liv Maria”. Och jag kunde inte göra annat. Jag var tvungen att ta tag i det. Hastigt och lite väl spontant bröt jag upp från mitt äktenskap utan att ha ork till att kämpa eller försöka. Jag ville bara bort från mitt liv, bort från huset, börja om… Och så mötte jag en förälskelse som var av det där slaget som inte går att motstå. Varför det här hände kan jag inte riktigt förklara. Det är inget jag är stolt över men det är som det är. Jag flyttade från huset till en väns lägenhet och därifrån flyttade jag till mitt lilla bostadsrättsradhus där jag bor nu. Med i bilden fanns den nya kärleken och hans dotter. Vi hade ett väldigt fint år ihop, men det kanske var det vi kunde ge varandra. Jag behövde inte någon att hålla i handen egentligen. Jag behövde klara mig själv. Under det här året präglades livet av ständiga uppbrott från mina två barn som jag hade växelvist varannan vecka. Hemska uppbrott, oändlig saknad, fruktansvärda skuldkänslor. Vad var jag för mamma som kunde utsätta mina barn för detta ständiga flackande?
Sommaren 2009 började jag komma på fötter på riktigt. Jag hade koll på läget. Barnen var lyckliga. Jag kände mig som en bra mamma, en lycklig och levande person. Jag blev singelmamma och fick lära mig att hantera en skruvdragare. Jag började ta tag i mina intressen, började fota mera, skriva mera, skratta och umgås mera. Jag kände att jag fick mina första riktiga vänner i Härnösand, att de faktiskt fanns där för mig.
Nu har ett årtionde gått. Jag känner mig stabil, stolt, stark, lycklig. Jag känner pirret i magen för en alldeles speciell människa som jag hoppas och tror kommer att bli betydande i mitt liv. Imorgon ska det nya året skålas in. Jag lovar mig själv att ta tag i min träning, att ta tag i min kost och följa min vän A-S i hennes sunda väg till detox 2010. Imorgon kommer det nya året att kännas lockande och lovande. Och så hoppas jag att de följande tio åren kommer att bli.
mariaprytz
Kommentarer