Bloggandet just nu

Jag ligger väldigt lågt med bloggandet för tillfället. Kanske för att det inte riktigt finns tid. Kanske för att jag inte har lust. Men framför allt för att jag tycker att det är betydligt roligare att blogga på lagets blogg just nu: http://teamalltele.wordpress.com . Tycker de flesta bloggare jag läser också verkar ha lite skrivkramp. Kanske är det bloggdöden som är på väg, undrar just vad som kommer sen? Eller så har fler än jag annat att göra…

Livet handlar inte bara om curling, även om det känns så emellanåt. Men curlingen får mig så levande. Ger mer energi än den tar. Jag har aldrig känt att det är så rätt att spela som det är nu. Rätt lag, rätt tid, rätt uppbackning av en rad fantastiska människor. Det är lite pyssel för att få allt att gå ihop men om ni bara visste hur roligt det är. Må bra är bara förnamnet. Sporta mer, gott folk. Och gör saker ni tycker att roligt! Nu!

Foto: Hanna Sjöström

Batteriet

Jag laddas som ett batteri av att vara i skogen. Kan det vara min uppväxt i inlandet som gör att jag söker mig till skogar, stora träd och djupa rötter? I min kropp börjar det gnistra och glimma när jag möter höstens färger i naturen. Suger mig kvar i friska luften, som om det vore min enda energikälla. Allt det vackra fastnar så lätt i mina bilder också, så jag kan ta med allt hem och fylla på när jag behöver det.

Mitt hantverk

Jag har varit lite tyst om det hela. Min comeback på curlingisen. Har känt mig otroligt peppad och sugen men samtidigt livrädd. Tänk om jag bara har blivit gammal och stel och inte alls har någon känsla längre. Tänk om jag spelar skitdåligt och så blir tjejerna besvikna som tagit in mig i laget.

Emellanåt har jag påmint mig om att jag har viss talang och en tjurskalle som förmodligen skulle kunna göra mig bra på både backhoppning och rodel om jag bara bestämde mig. Men curling har jag ju varit bra på men frågan är om jag är bra nog? Jag har tagit några andetag och övertalat mig själv om att jag kan det här. Det är mitt hantverk. Jag kan och jag vågar. Bara jag vill tillräckligt.

Helgens stortävling i Oslo var första provet. Vi stod mot hela curlingeliten, både OS-guldmedaljörer, VM- och EM-spelare. Pirrigt. Vi började med en förlust. Superjobbigt. Men sedan vann vi match efter match och plötsligt hade vi tagit oss ända fram till finalen.

Nu vet jag att jag kan. Känner mig trygg i laget och ännu mer peppad. Vilken tur att jag blev tillfrågad om en plats i Skellefteås lag. Klart jag ska våga bli så bra jag kan. Jag vill ju det här.

Premiären är avklarad. Det gick ju bra det där.

Så är det

Om det är någon som inte har förstått det så ska jag upplysa om världens bästa grej. Jag är kär. Och baske mig så verkar det ju så bra som att han är kär i mig också. Livet är underbart. Det är verkligen som om vissa människor hamnar i ens liv av en anledning. Nu förstår jag ju varför jag har gjort vissa val, för utan dessa så skulle jag inte vara där jag är idag. Det är läskigt att berätta. Det är inte första gången jag är kär. Men det är första gången det känns så här. Tror jag. Så fint, så rätt. För man är ju bara där man är just nu. Det som har varit har varit. Det som kommer, det kommer oavsett om jag erkänner för mig själv och andra. Kärleken. Den stora. Den som bara kan bli ännu större. Till livet. Till människor. Till dig.

Prioriteringar

Tid som inte räcker till. Jag prioriterar ibland jobbet framför barnen. Jag gör det just nu. Fokuserar på min egen träning framför att vara ständigt med mina älsklingar. De har mormor, jag vet att de har det bra de timmar jag är borta. Men när man redan bara har barnen på halvtid så blir de där timmarna jag gör saker själv så ångestskapande. Tänk om de ser mig som en frånvarande mamma, när de ser tillbaka på sin barndom? Tänk om de talar om mig som en egoist? Jag tror inte det blir så men tänk om? Vad har jag då att lätta mitt samvete med? För sanningen är ju den att jag väljer en idrottssatsning som påverkar min familj. Om det är bra eller dåligt för familjen vet ju ingen. Men konsekvenserna blir hur som helst mitt ansvar.

Jag har min yngste son bredvid mig i sängen. Han som springer i galopp emot mig och kastar sig i min famn när jag hämtar på förskolan. Han som säger att jag är världens bästa. Han som protesterade när jag gick till jobbet ikväll. Han som alltid vill vara med mig. Den människa som nog älskat mig mest.

Den stora killen var vaken när jag kom hem. Han ville ha en lång kram. Och jag fick lova att han skulle ta sig på kompisens kalas imorgon trots att jag jobbar. Hans liv snurrar mer fritt från mig. Jag är inte lika central för honom som jag är för hans lillebror. Mitt liv snurrar nog mer kring honom. Mitt livs första underverk. Han som öppnade mitt hjärtas första innersta dörr.

Hur kan jag välja bort tid med dem? Hur kan jag välja tid i en ishall? Hur är det möjligt? Jag behöver nog göra en bra- och dåligtlista med mitt beslut.

Kanske är det bara det dåliga samvetet med skilsmässan som fortfarande lyser igenom. Inte har jag förlåtit mig själv för att jag valde att skilja mig och därmed förlorade halva mina barns uppväxt. Utan det hade det varit lättare att välja att satsa på mig själv nån timme ibland. Men jag ger det en chans. Ska jag räcka till eller inte, får tiden utvisa.

Omsorg

Ibland, när livet känns struligt och svårt, när det är svårt att se en mening och tvivlen är som störst: det är då Gud är närvarande. Just i den stunden när jag omöjligt kan känna att Gud är med mig, det är då jag efteråt kan se att Gud verkligen var där. När jag har lust att be Gud dra åt skogen för att han ändå inte gör någon nytta, då är det irriterande nog så att Gud inte alls försvinner utan gör sig mer tydlig. Det är då svaren kommer. Kanske inte direkt, utan efteråt. Jag reflekterade i natt över att jag nu kan förstå varför vissa saker i mitt liv har varit tvungna att ske. De gångerna jag bett om hjälp och tvivlat på att jag kan få det, det är just precis då som Gud har haft omsorg om mig. Det strulade till sig för att jag var på fel väg. I själva verket fick jag hjälp när jag grät och skrek inombords, men jag förstod det inte då. Nu är det glasklart. För att komma ut i ljuset var jag tvungen att förstå vad mörker är. Livsljuset brinner som aldrig förr. Jag njuter.

Det är mycket nu

Inte för att klaga, för jag har själv satt mig i den här situationen. Men det är mycket nu. Intensivaste perioden på jobbet gör att jag jobbar i princip två veckor i sträck. I det ska jag nu få in curlingträning varje dag fram till Oslo plus löpning och styrketräning. Två kvällar med föräldramöten ska knuffas in i schemat. Dessutom får jag mina barn på fredag och funderar på hur mycket jag får se dem den veckan som kommer. Åker till Oslo om en vecka och spelar curling. Vi ska visst vara bra då trots att vi knappt fått is att träna på. Mormor kommer farandes på fredag som en räddande ängel och håller ställningarna i mitt hem. Tack gode Gud för det.

Men jag tänker att jag får försöka ta dag för dag. Klumpar jag ihop allt så får jag nog en stresspsykos. Ska försöka att komma ihåg att andas och släppa ner axlarna. Tänka på bra saker och låta mig älskas, för kärleken är större än stressen. Tar emot kärlek och hoppas att jag får ut kärlek tillbaka till dem jag älskar, ur min kropp som lätt knyter sig av stress. En dag i taget. Skingrar molnen.

Utmaning

Jag överlevde SOK:s fysprofil. Jag är imponerad av mina lagkamrater som utvecklats enormt sedan förra fystesterna. Jag är skapligt nöjd själv också. Får duga för ett första test. Långt ifrån Maggans styrka men ändå okej för mig. Chins och dips pratar vi inte om. Men jag gjorde personbästa på bänkpress, benböj och brutalbänk. Det är ju ett personligt test och inte en tävling. Och efter det styrkepasset fick jag ett skapligt resultat i coopers test på 3 km på 400-metersbana. Framför allt hade jag roligt! Lägger in några bilder på stackars mig, resten av laget går att beskåda på lagwebben: teamalltele.wordpress.com

Fysprofilen

Fy så läskigt. Imorgon gäller det. Representant från SOK kommer till Sundsvall för att göra fysprofilen med vårt lag och Lits herrlag. Upphopp, gripen, benböj, chins, dips, bänkpress, brutalbänk, coopers. Trodde nog aldrig att jag skulle mätas på detta sätt som curlingspelare. Det är blandade känslor. På ett sätt så känns det ju superseriöst och härligt att curlingeliten bör bestå av vältränade individer. På ett annat sätt känns det lite knasigt. Vilka av dessa övningar gör mig till en bättre curlingspelare? Förmodligen blir jag bättre av att vara stark och vältränad, det säger väl sig själv. Men jag får ju kraftig prestationsångest. Coopers test borde inte vara några större bekymmer. Men resten. Jag är liksom inte i närheten av nån chins. Det blir lätt att räkna antalet dips. Och brutalbänk vet jag inte ens vad det är, jag ska hänga med benen upp och göra nån sorts sit ups eller nåt. Kommer förmodligen att skratta lätt åt mig själv men gråta inombords. Det är ingen tävling, det är individuell utveckling som gäller efter testerna, men ändååååå. Imorgon behöver jag tankekraft mellan kl 16-20. Skicka styrka till mig, tack!

P.S: när mäts vår mentala styrka? Det är ju den som räknas, egentligen.

Kom hit genast!

Fick igår höra att det var första gången en väninna hört att jag var arg. Eller kanske hon sa riktigt arg. Att det var skönt att jag var mänsklig.

Det hela gällde en son som inte kom när jag ropade. Jag var trött och ville hem. ”Kom hit genast!”. Sen visade det sig att han hade varit på toaletten, när jag trodde han gjorde revolt. Ilskan försvann rätt snabbt till förmån för det dåliga samvetet. Återigen fick jag bevisat att ilska ofta är helt överdrivet och onödigt. Och leder till fel känslor i mig efteråt. Vissa tycker det är skönt att leva ut sin ilska, att skrika och domdera. Jag gillar det inte alls. Tycker inte om mig själv då.

Ilska har inte så stort utrymme i mig. Jag blir sällan arg. Kan bli upprörd, irriterad, orolig men sällan leder det till ilska. Självklart är jag arg emellanåt men det pyser liksom inte över.

Jag är dessutom otroligt ovan att folk blir arga på mig. Har man varit en duktig flicka genom sin uppväxt så har man listigt klarat sig undan det mesta av ens föräldrars vrede. Kan räkna på ena handen när jag blivit utskälld genom livet. De gångerna jag har blivit det har jag känt stort obehag. Det glömmer jag inte. Jag tycker nog att ilska har en förmåga att bli överdriven och okontrollerad. Leder ofta till stora konsekvenser. Och för mig har det kanske känts orättvist och opropertionerligt. Vad hände, liksom? Stopp i lagens namn, så dum var jag väl inte? Jag drar mig undan till grubbleriernas land.

Jag är kanske för slätstruken för att bli arg på. För medelmåttig för att ställa till med scener. För mesig för att bli arg. Eller så är det så att det finns andra känslor som tar över hos mig. Jag blir ledsen när andra blir arga. Gråta, det kan jag.