Jag läser i Aftonbladet att par som bor i hyresrätt har större chans att få kärleken att hålla än par som bor i villa. Yes! I och för sig så bor jag i bostadsrätt, i någon form av radhus, men ändå, principen är densamma. Enligt en forskare så beror denna lycka/olycka på ekonomiska och sociala faktorer. Och ekonomiskt kan jag förstå. Att bo i hus var det löjligt dyraste jag sysslat med. Jag gillade att bo i hus men fann mig aldrig i den ekonomiska och praktiska stressen. Skotta snö, sanda, klippa gräsmattan, renovera i tid och otid, oroa sig för takplattor som far av i vinden och huruvida det är dränerat tillräckligt eller ej… Oro för om räntorna ska gå upp och bråk om att saker inte hinns med.

Men socialt: att det skulle vara enklare att knyta sociala nätverk om man bor i hyresrätt, hur menar forskaren då? Att man knackar på hos grannen och pratar en stund? I och för sig bor jag bara några meter ifrån två av mina närmaste kollegor så visst har jag en social trygghet. Men det är ju även en social press att bo bredvid folk som tvingar en att prata trots att man bara ville läsa tidningen på altanen. Eller som påpekar att barnen har för lite eller för mycket kläder på sig, om det har hänt något för att de stojar lite. För att inte tala om hur extremt irriterande det är att höra grannen snarka på nätterna. Det är sjukt lyhört här.

Jag vet inte jag. Har man en bra relation och ett bra ekonomiskt sinnelag så tror jag knappast att det är husets eller lägenhetens förtjänst huruvida man är lycklig eller inte.

Apropå kärlek. Igår påstod min 16-åriga bonusdotter att hon bestämt sig för att gifta sig rikt. Jag frågade hur hon menade. Om hon trodde att hon skulle bli lyckligare då?
 - Jamen då kan man ju resa, kanske handla mer kläder, inte behöva bry sig så mycket.
Jag gick i taket! Hur kan en 16-årig tjej tänka så år 2009? Visst får man drömma om att bli rik men varför finns inte känslan av att kunna tjäna egna pengar där? Att vara försörjd av någon och vara lite halvt livegen är knappast något som gör någon människa lycklig?
- Menar du allvar? Om man nu promt ska gifta sig så ska det vara av kärlek, inget annat! säger jag i protest, nästan lite panikslaget.
- Ja det är klart jag menar allvar. Men man kan ju vara kär också kanske, svarar hon.
Jahapp. Vad hände med drömmarna om evig kärlek, personlig framgång och lycka? Själv lämnar jag en ekonomisk drömsituation för att jag längtar efter att försörja mig själv, ut ur en relation med en man jag känt sedan länge till en relation som bygger på känslor, och flyttar från villa till radhus. 16-år och drömma om att bli försörjd. Jag blir nästan skräckslagen. Stanna världen!