Inte för att klaga, för jag har själv satt mig i den här situationen. Men det är mycket nu. Intensivaste perioden på jobbet gör att jag jobbar i princip två veckor i sträck. I det ska jag nu få in curlingträning varje dag fram till Oslo plus löpning och styrketräning. Två kvällar med föräldramöten ska knuffas in i schemat. Dessutom får jag mina barn på fredag och funderar på hur mycket jag får se dem den veckan som kommer. Åker till Oslo om en vecka och spelar curling. Vi ska visst vara bra då trots att vi knappt fått is att träna på. Mormor kommer farandes på fredag som en räddande ängel och håller ställningarna i mitt hem. Tack gode Gud för det.

Men jag tänker att jag får försöka ta dag för dag. Klumpar jag ihop allt så får jag nog en stresspsykos. Ska försöka att komma ihåg att andas och släppa ner axlarna. Tänka på bra saker och låta mig älskas, för kärleken är större än stressen. Tar emot kärlek och hoppas att jag får ut kärlek tillbaka till dem jag älskar, ur min kropp som lätt knyter sig av stress. En dag i taget. Skingrar molnen.