Tid som inte räcker till. Jag prioriterar ibland jobbet framför barnen. Jag gör det just nu. Fokuserar på min egen träning framför att vara ständigt med mina älsklingar. De har mormor, jag vet att de har det bra de timmar jag är borta. Men när man redan bara har barnen på halvtid så blir de där timmarna jag gör saker själv så ångestskapande. Tänk om de ser mig som en frånvarande mamma, när de ser tillbaka på sin barndom? Tänk om de talar om mig som en egoist? Jag tror inte det blir så men tänk om? Vad har jag då att lätta mitt samvete med? För sanningen är ju den att jag väljer en idrottssatsning som påverkar min familj. Om det är bra eller dåligt för familjen vet ju ingen. Men konsekvenserna blir hur som helst mitt ansvar.

Jag har min yngste son bredvid mig i sängen. Han som springer i galopp emot mig och kastar sig i min famn när jag hämtar på förskolan. Han som säger att jag är världens bästa. Han som protesterade när jag gick till jobbet ikväll. Han som alltid vill vara med mig. Den människa som nog älskat mig mest.

Den stora killen var vaken när jag kom hem. Han ville ha en lång kram. Och jag fick lova att han skulle ta sig på kompisens kalas imorgon trots att jag jobbar. Hans liv snurrar mer fritt från mig. Jag är inte lika central för honom som jag är för hans lillebror. Mitt liv snurrar nog mer kring honom. Mitt livs första underverk. Han som öppnade mitt hjärtas första innersta dörr.

Hur kan jag välja bort tid med dem? Hur kan jag välja tid i en ishall? Hur är det möjligt? Jag behöver nog göra en bra- och dåligtlista med mitt beslut.

Kanske är det bara det dåliga samvetet med skilsmässan som fortfarande lyser igenom. Inte har jag förlåtit mig själv för att jag valde att skilja mig och därmed förlorade halva mina barns uppväxt. Utan det hade det varit lättare att välja att satsa på mig själv nån timme ibland. Men jag ger det en chans. Ska jag räcka till eller inte, får tiden utvisa.