Fredagsmys

Fick hem mina små men stora älsklingar idag. Femåringen fullkomligt kastade sig i mina armar. Ljuvligt. Sjuåringen var en aning coolare i sin skinnjacka sparkandes på en sten från skolan. Integriteten personifierad. Men ändå lika älskad. Fick krama honom senare, i smyg när ingen såg.

Mitt i det bästa fredagsmyset dök finaste L upp med sushi. Ett par glas vin till och lite ost och kex efteråt och jag inser att fredagen inte kunde ha blivit bättre. Delad med en speciell vän som bara växer för mig. Är glad och tacksam för att vi mötts.

I allt det bra finns dessutom pirr i magen. För någon. Som skulle få sova på min kudde när som helst. Tycker om känslan i kroppen. Den är tydlig och ljus.

Bra kväll. Riktigt bra.

Lösenordsskyddad: Mina barn och andras ungar (som också är mina)

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Tre upplevelser av en cirkus

På min ena sida sitter tålamodet. Han observerar, analyserar, diskuterar, skrattar, lever sig in i det hela.

På min andra sida sitter rastlösheten. Godiset är uppätet innan föreställningen har börjat. ”Mamma jag är trött”. ”Mamma jag vill gå hem”. ”Mamma vart är tivolit?”. ”Men mammaaaaaaaaa”.

Den som tjatat om att gå på cirkus är födelsedagsbarnet. Femåringen. Rastlösheten. Han blev grymt besviken. Han trodde att cirkus betydde tivoli. Där fanns inte en enda karusell. Inte en enda lott. Inte något annat än människor som kastar sig i trampetser och djur som springer runt i ring eller i bästa fall hoppar genom en ring. Bäst är när den asiatiska sångaren sjunger ”Popular”. Då säger femåringen: ”Det är ju Saade som är här mamma!”. Det var bäst på hela kvällen. Eller bäst var nog sockervadden som intogs med hela kroppen. Intravenöst, om det hade gått.

Tålamodet sjuåringen älskade allt. Njöt av minsta lilla hund. ”Titta mamma, titta mamma”, hela tiden nya saker att upptäcka. Tokskrattade åt clownerna och applåderade vilt åt akrobaterna. ”Mamma vi måste gå på cirkus nästa år igen.” Avslutningsnumret var bäst: motocrossar som kördes runt i ett stort hjul.

Själv försökte jag mest överleva. Första numren bestod av hästar i olika färger och storlekar. Fler och fler och fler galopperade in i manegen. Jag trodde jag skulle kvävas ett tag. Det gjorde jag inte utan tog mig därifrån snorig och eländig. Bäst tyckte jag var en stackars kamel som hade pucklar som pekade åt varsitt håll. Det var roligt. Kom till slut hem med en liten kille som somnat av ren utmattning i barnsitsen på min cykel och en sjuåring som cyklade hem med ett stort leende på läpparna. Vad olika tre personer kan uppleva en och samma sak.

Lösenordsskyddad: Snygging!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Längtan, saknad, kärlek

Min längtan är svår. Har nu varit ifrån mina barn i tio dagar. Fyra dagar kvar tills jag får ha dem i två veckor på rad. Det är svårt att förklara hur det känns att vara utan barn så lång tid. Känner mig tom och sökande. Som att jag hela tiden saknar dem och letar efter deras spår. Går in på deras rum bara för att lukta på deras huvudkuddar eller krama deras gosedjur. Sover med discogrodan som sällskap. Tittar på deras teckningar, viker deras små kläder fint och plockar med deras leksaker. Ett tag kunde jag inte gå in på deras rum för då började jag gråta. Nu går jag in för att tanka minnen.

Idag fick jag prata med killarna. Samtalen handlade om kalas och födelsedagar. Min tur i år. Eftersom jag fått midsommarbarn med tre dagars mellanrum mellan födelsedagarna så kan ni förstå hur det blir med kalasandet blandat med midsommarfirandet. Mycket tårta och festligheter! Fick säga till killarna på telefon att jag älskar dem och säga god natt och att jag längtar. Fick lova att de verkligen ska få följa med mig hem en stund imorgon efter dagis och skola. I några timmar är de mina imorgon.

Det går kanske att vänja sig att vara utan dem. Jag vet inte hur det går till. En vecka är länge nog. Två veckor är oändligt lång tid. Dag efter dag att fylla med sitt eget fantastiska liv. Vilket det faktiskt är, jag har ett toppenbra liv, det är inte det. Det är bara det att det känns som på låtsas när de inte är här.

Ikväll gör det ont i hjätat. Jag längtar ihjäl mig. Tre timmar får jag imorgon. Och på fredag får jag två veckor. Med de finaste små killarna i hela världen. Snart min tur. Snart.

Lösenordsskyddad: Supermom

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Finaste

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Saknade andetag

Fixade fint med lillkillen på hans rum efter middagen. Föreslog att han kanske skulle prova att sova där.
- Nej men det kan jag göra om du får besök, mamma.
Besök? Eh… jaha. Min lille har förstått att något kan konkurrera ut honom från mitt rum.
- Men det kanske kan vara skönt att sova själv ändå nån gång? Ska du inte testa?
Till min förvåning svarade han ja. Han sover just nu i sin egen säng för första gången på mycket länge. Men jag har god lust att hämta hit honom till min säng. Saknar hans värme och lugna andetag. Saknar till och med hans snarkningar och tandgnisslande. Jag behöver nog hans närhet ännu mer än han behöver min. Han är bara dryga metern lång, men han gör mig trygg.

Gnället

Jag är allergisk mot en massa saker. Det vet alla. Men det jag är mest allergisk mot det är min psykiska allergi mot gnäll. I alla former. Värst är väl vuxengnället som ibland aldrig tar slut. Det gnälls och gnälls men gnällspikarna tycks inte förstå att det är en själv har som har ansvar för ens liv. Det går ju inte att sitta och gnälla på sitt liv, sitt jobb, äktenskapet, sitt icke välmående och samtidigt vara helt ovillig till att själv ändra sig eller ta tag i situationen. Det bara fortsätter i all oändlighet och gnäll drar igång gnäll som drar igång ännu mer gnäll. Hugaligen.

Fast det där var ju ett stort ämne som bara råkade halka ut genom mitt tangentbord. Den som har drivit mig till vansinne i helgen är gnället från min yngste son. Han har varit lite krasslig och hostig och snorig så visst är det klart att han får gnälla. Men när tonen hela tiden är på en ”meeeen åååååå”-nivå” så får man ju spunk till slut. Han har tjatat och gnällt och skrikit och bråkat med både mig och sin bror. Däremellan har han inte orkat göra minsta lilla. Legat utslagen i soffan. Försjunkit in i en film. Och igår, vid halv åtta på kvällen så somnade han på golvet i vardagsrummet just innan han skulle gå och lägga sig. Till saken hör att jag har ett stort tålamod. Jag är rastlös men det handlar sällan om barnen utan om att min egen energi blir för instängd. Men när jag tappar tålamodet så blir jag oftast förvånad själv. Ikväll hörde jag mig höja rösten till lille herrn rejält:
- Jag vill ha drickyoghurt mamma.
- Vi har ingen drickyoghurt men vi har vanlig yoghurt, vill du ha det?
- Men maaaaaaaammaaaa jag VILL ha drickyoghurt!
- Fast jag sa just att vi inte har någon drickyoghurt vännen. Så antingen får du vanlig yoghurt eller så får du komma på nåt annat du vill ha.
- Men åååå jag VILL ha drickyoghurt ändååååå mamma!
Ögonen tåras på den lille och underläppen har bildat en lätt darrning i klassiskt ”tyck-synd-om-mig-manér”. Just det här gnället klarar jag inte av. Båda barnen är tillräckligt begåvade för att förstå att man inte kan få det som inte finns. Så ut i rummet, i köket ekar en röst (min röst!):
- Men HÖR du inte vad jag säger? Det finns ingen drickyoghurt!!!
Sen travar jag upp på övervåningen för att lugna ner mig. Ber till Gud att inte grannarna hörde hur jag fyrade av tidernas vrål. Fy så hemsk jag är när jag blir arg. Skrika är verkligen inte min grej, jag vet ju knappt hur man blir arg.

Liten kommer snart upp till mig på övervåningen.
- Varför blev du arg på mig mamma?
- För att du har tjatat och gnällt så mycket i helgen så jag blev alldeles trött.
- Sluta mamma!
- Ja, förlåt att jag skrek på dig. Men det finns verkligen ingen drickyoghurt.
- Det gör inget mamma. Jag kan ta mjölk.

Jahapp.

Det oändliga

De älskar mig. De är fortfarande små, men fylls av mer och mer kärlek. Kärlek från mig, deras pappa och många fler. De ger generöst tillbaka. Hejar glatt på mina grannar när jag får dem till mig:
- Heeeej Lingela (Ingela), hej Eoa (Eva) nu kommer jag till min mamma!!
Minstingen springer över gräsmattan på radhusområdet och tjoar ut med hela sin uppenbarelse hur lycklig han är.
Jag känner mig älskad, men det mysiga är att mina grannar också gör det när de hejar så glatt. Och mormorn som kommer som får sova med lilla killen och inte blir tillåten att åka hem av stora killen. Hon är bara bäst.

Allt det är bara en tesked av all kärlek de ger och får på en dag, på en vecka och på ett år. Oändligt älskade är de. Och oändligt med kärlek skänker de runt omkring sig i världen. Mina vackra, kloka och stolta barn.