Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Inspiration’
Jag är stark, alldeles tillräckligt stark för att våga erkänna att jag vacklar ibland. Stark nog att se när jag gjort ett misstag, men också stark nog att ta beslut som jag behöver ta. Jag är stark nog att ta hand om två barn, ett heltidsjobb, hus och bil. Stark är jag men också emellanåt stark nog att vara svag.
Jag är modig och väljer att gå på den stig som leder rätt i mitt liv. Jag vågar tro att jag förtjänar bättre ibland. Jag har mod att sova ensam om nätterna och mod att vaka över mina barn helt själv varannan vecka. Jag vågar ofta leva mitt liv som jag vill men ibland finns bara en rädsla och osäkerhet där jag önskar det fanns mod. Jag är inte så rädd av mig längre. Jag vågar sträva mot sanningen.
Jag är stolt över vad jag har och vem jag är. Jag är stolt över människor som är mig nära. Vissa delar av mig skulle behöva visa sig mer stolta. Jag kan räta på ryggen mer om jag själv verkligen vill. Jag är faktiskt stolt över att jag är stark och modig. Men jag strävar efter att kunna se mig själv på insidan och utsidan och kunna säga med stolthet: jag är bra. Jag är jag och det är good enough!
Jag är helt ensam med mina överväldigande känslor. I min kropp finns ord som skulle behöva ut men det finns ingen mottagare. Det är då tur att jag har en blogg så kan jag ju åtminstone inbilla mig att någon lyssnar.
Ni vet, ibland träffar man vackra människor. Ikväll har jag minglat med en rad propra, fina människor: ni vet såna som har förstånd att ha finskor/inneskor med sig trots att det är ett hemma-hos-kalas. Tack och lov var värdinnan barfota och det fick väl min flummiga långkjol och strumpläst att verka en aning mindre påträngande. För fem år sedan hade jag koll på vett och etikett men dessvärre verkar sånt försvinna i brist på tillfällen.
Det var inte mitt eget patetiska jag som jag skulle komma till. Eller var det precis det som det var? För när jag sitter där och oroar mig över strumplästen så inser jag att mannen jag sitter bredvid har överlevt 800 grader. Inte mycket är kvar av hans forna utseende. Men jag tänker inte ens på det. För vackra människor, de som är det på riktigt, behöver inget pynt. Man ser förbi fasaden och in till kärnan. Det blev glasklart idag. Om någon brydde sig om min brist på finskor så var det inte skor jag saknade. Jag saknade i så fall en kärna. Och må hända saknar jag kärna men jag är inte bottenlös och jag har ett hjärta och en vilja att vara och leva. Med eller utan skor vill jag fortsätta träffa människor som får mig att vilja se vidare inåt.
Ja jag är ju från inlandet. Uppvuxen i skogen, delvis, eftersom pappas hus ligger mitt i ingenstans. Har följt efter honom i alla år, speciellt i skog och mark. Har frågat honom om mossor, lavar och svampar. Fanerogamer och kryptomaner. Örter, ris, gräs och träd. Svampar, lummer, fräken, ormbunkar, lavar och mossa.Vad heter den och vad heter den där? Kanske är det därför jag andas ut när jag kommer ut i skogen. Som om jag pustar ut som om jag hade varit jagad. Puh, hemma. Äntligen skogens omfamning, dofterna, granriset som sprakar under fötterna. Med händerna blå av blåbär blir jag som ett barn igen. Nån sa att vi hade med oss en hel dagisavdelning men det tänkte jag inte ens på. De lekte ju nån påhittad lek om majbrasor som skulle byggas, de minsta satt i blåbärsriset och åt sig mätta. Själv njöt jag av ljudet, dofterna och lugnet. Och energin som var tömd fylldes igen och glittret tändes i mina ögon. Nu vet jag vad jag vill göra.
Hon sitter på oändligt antal klokheter och lärdomar den goda vännen A-S. Hon berättar om en känd föreläsare:
Vid ett tillfälle var hon faktiskt inte en lysande föreläsare, det gick inte så bra just den gången. Hennes kompanjon tog upp det efter föreläsningen ”du, idag var det ju inte så bra…”. Och svaret var:
- Jaja, min lägsta nivå är ändå så jäkla hög så det blev nog rätt bra ändå!
Jag älskar folk som tror på sig själv. Som inte viker ner sig. Som i sitt innersta vet om hur fantastiska de är som människor även om de inte alltid är perfekta. I den där tron så växer det fram personer som faktiskt klarar av att dela med sig till andra på riktigt. Som kommer förbi jantelagen och förmår dela med sig. Precis som den som förstått att ens ekonomiska tillgångar är helt tillräckliga och därför kan dela med sig till andra. Även om man inte sitter på alla de där fantastiska svaren och klokheterna eller pengarna så kanske man ändå kan komma till nivån att det ändå ger så mycket att ge. Bara det där lilla, som väcker glittret i ögat hos en annan människa.
En dag som varit lite väl späckad och rörig avslutades med besök av vännen, konsulten, kollegan eller ska vi kalla henne inspiratören. Alltid har hon med sig nåt kul, ofta en bok men ikväll var det ost och choklad!
Ibland undrar jag om vi tänker precis lika eller om vi tänker helt olika, någonting i vår kemi gör att det bara bubblar ut kreativa idéer. Känner mig levande och glad över att hon mer och mer finns i min värld. Det har tagit några år att hitta vägen där vi möts på riktigt, men sidospåren har varit en viktig del av resan.
Och så sa hon något som jag blev riktigt glad över, som jag inte vet om jag vågar tro på:
- När jag såg dig där den där kvällen så tänkte jag: men herregud vad hon lyser!
Fatta vilken komplimang. Jag är dålig på att ta emot komplimanger, men jag lovar: jag kommer att somna lyckligt med de orden i mitt huvud. Självkänslan stärkt!
Jag har bloggat rätt länge nu. Sen bloggandet började, känns det som. Men nu har hon läst, hon som inspirerar. Och jag blir nästan lite arg för att hon inte läst förrän nu. Jag skriver ju inte som bäst just nu. Vad ska hon tro? Hur mycket har hon läst innan hon bildat sig en uppfattning? Nog vet jag att jag skriver om det som ligger nära mitt hjärta. Hon undrade om hon var tillåten att läsa, det kändes visst som att hon smygläste. Var hon inne på privat mark? Kanske var hon det. Kanske är det just det som är jag. Hon påminde mig om att jag bör se mig själv som ett varumärke. Och jag vet att jag skulle kunna vara mer professionell. Men det här handlar ju om mig, och inget annat. Även om jag skulle kunna skriva betydligt mer privat än så här. Jag väljer att vara människa.
November kan ju vara hur grått som helst. Men det kan också komma dagar av total inspiration och kreativitet. Jag är helt klart överpeppad efter fotokursen jag har varit på. Hur ska ni andra novembertrötta hänga med i min framfart nu?
mariaprytz
Kommentarer