Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Jobb’
När det är som mest intensivt behöver jag påminna mig om att njuta av nuet. Inte klumpa ihop dagar och veckor för då får jag smått panik. Ta en timme i taget, en dag i taget. Befinna mig här där jag är, för jag vet ändå inte hur det är imorgon. Energin tar knappast slut i mig, den har jag mycket av, men harmonin kan lättare försvinna. Jag blir inte trött, men smått disträ, förvirrad och lite ostrukturerad. När det blir intensivt blir jag intensiv. Bromsarna fungerar lite dåligt. Så ikväll lägger jag mig på soffan i kaoset och väljer att inte se leksaker och kojbyggen som en del av det stökiga. Jag ska göra ingenting annat än att andas.
Det är rätt så intensivt nu. Mycket att göra, men det som görs är roligt. När något är roligt är går det snabbare att återhämta sig, har du tänkt på det? Jag kommer hem från jobbet, sätter mig ner i en kvart, tänker på det som varit bra, summerar och ja… Sen är jag redo för kvällspasset. Det kanske inte håller i en evighet. Men i tio dagar tror jag det går. Sen kanske jag hade behövt en veckas semester eller så men det tar jag nästa sommar…
Kvällsjobb hemifrån är räddningen just nu. Här hemma kan jag jobba i lugn och ro. Killarna sover och det är tyst i huset. Det är hopplöst att få något gjort på jobbet, det springer folk in och ut på mitt rum konstant, och springer inte de så är det jag som springer. Mitt post-it-lapp-system börjar bli skrattretande. Halva skrivbordet är täckt av lappar i olika prioriteringsordning. De flesta med prioriteringsordningen: ”skulle redan ha varit gjort”. Imorgon kan jag plocka bort två lappar eftersom jag bockat av dem nu ikväll. Kanske kommer jag ut på andra sidan någon gång i oktober.
Varför skulle en dags vabbande skapa kaos i mitt liv? En dag hemma med sexåringen, eller kanske det blir två dagar. Vi får se. Inom mig bubblar jobbstressen. Tänker ut planer för hur jag ska få så mycket gjort som möjligt hemifrån. Varför gör jag så här? Jag måste våga bryta mönstret. Världen går inte under om jag inte är på jobbet. Men nackdelen med att ha ett ”ensamjobb” är ju att ingen annan utför mina arbetsuppgifter när jag inte är där.
Jag ska vara tacksam för att barnen är så friska som de är. En del föräldrar verkar inte göra annat än att vabba. En dag hit eller dit kan inte vara avgörande för om jag ska göra ett bra jobb eller inte. Jag satsar på att tänka om, tänka till. För innerst inne så tycker jag ju att det är en ynnest att få rå om min fina, kloka, mysiga sexåring. Ett jobb är ett jobb, men barnen är det bästa jag har. Allt jag har.
Imorgon är det dags. Dags för vardag med jobb, skola och dagis. Jobbvardagen i ensamhet har jag ju redan mött. Men inte det här med att kliva upp tidigt, duscha, se till att alla klär på sig, äter frukost, sätter sig i bilen och att allt ska vara gjort till klockan 8. Jag vet att alla andra familjer har det så också. Inget unikt för oss. Men den här kombinationen med att vara grymt morgontrött och ha en ganska exakt tid att passa är inte riktigt min grej. Jag har förberett. Lagt fram högar med kläder till minstingen, tänkt till vad jag själv ska ha på mig, har ställt fram ytterkläder i hallen.
Peppar mig själv med att tänka i positiva tankar kring morgondagen: jag kommer att vara pigg, glad och ha ett oändligt tålamod. Barnen kommer att klä på sig utan att jag tjatar och äta frukost utan att bråka med varandra. De kommer att skutta ut till bilen med ett leende på läpparna i god tid och efter kommer jag lugn och harmonisk och ursnygg: laddad för en härlig dag på jobbet. Och om allt blir pannkaka, om allt blir ett enda stort stressmoln med gnäll och tjat och bråk: då får jag väl vara glad om vi åtminstone kommer i tid.
Det känns som att vara mitt i en hönsgård. Eller bland en skock hungriga får. Att sitta på fikarast med ett gäng pratglada kollegor som har mycket att diskutera efter semestern är ingen lek för nån med tinnitus. Varje stol är upptagen. Rummet är fyllt av folk. Ljudnivån måste vara i det närmaste skadlig. Jag stänger av. Ser att läpparna rör sig på kollegan mitt emot. Ser att hon pratar med mig men hör inte ett ord.
- Vad sa du?
Hon upprepar men det är kört, jag måste luta mig fram över bordet för att höra.
Den som trodde att fikarasterna var något som innebar lugn och ro har helt fel.
Så trött jag är i ögonen. Huvudet känns helt urblåst. Hjärnan, hallå? Två arbetsdagar efter semestern och det känns som att jag knippar efter andan för att inte springa rakt in i väggen. Arbetar mig igenom mer eller ännu mer akuta arbetsuppgifter. Det springer folk in och ut på mitt rum, det plingar ideligen i min epostlåda och min telefon ringer så den ryker. På skrivbordet ligger meterhöga travar att ta sig igenom. Eller vänta nu… Inbillar jag mig? Är det alltid så här när man kommer tillbaka efter semestern? Kan inte ens minnas det med min degiga hjärna.
Jag hörde nyss mig själv sjunka ner med en djup suck i soffan efter en ganska lång arbetsdag. Nog är det en omställning att vara på jobbet. Jag brukar inte sucka och stöna eller vältra mig i negativa tankar. Men jag har svårt att släppa greppet om sommaren. En ljuvlig, lång, härlig sommar. Känner det som att mitt lyckliga flow har gått lite vilse. Jobbet är ju så oändligt stor del av VARJE dag. Och då har jag ändå arbetsuppgifter som jag trivs med. Tänk så många som kommit tillbaka till sina jobb efter semestern, som har jobb som de känner ångest inför och inte trivs med. Eller alla de som inte ens har ett jobb att komma tillbaka till?
Så snälla, säg att man bara måste igenom den första veckan på jobbet så är man på spåret igen. Säg att min hjärna snart slutar mala runt midnatt och berätta för mig att mardrömmarna på nätterna bara är ett sätt att hantera allt som hänt på dagen. Ge mig ett tecken på att det snart kommer att sluta göra fysiskt ont i mig när väckarklockan ringer tidigt på morgonen. I need a sign. Och så ska jag börja tänka positivt igen. Det borde jag klara på egen hand.
Att be om hjälp, det är det svåraste som finns för mig. Jag råkar ha ett arbete som innebär jobb utöver kontorstid och skulle jag inte kunna be om hjälp så skulle det aldrig fungera. Hade ordnat barnvakt till kvällens jobb men då visade det sig att barnen ville leka med kompisar istället. Så just idag hade jag två alternativ till omsorgen om mina barn. Så är det inte alltid. Ibland står jag rådvill. Vem kan jag fråga? Vem orkar med att ta på sig mer än sitt eget? Vem vill egentligen hjälpa till? Konstigt att jag funderar så för själv hjälper jag gärna andra så mycket jag kan. Varför skulle inte andra vilja hjälpa mig? Det måste vara någon inneboende känsla av att inte vilja vara till besvär. Kan man plocka bort den känslan på något vis?
Egentligen borde man ju inte jobba när man är föräldraledig. Jag borde ägna mig helhjärtat åt min son som uppträder allt annat än sjukt och är fantastiskt sugen på äventyr och aktivitet. Nån svinkoppa lär inte stoppa min lille grabb. Vi tog en promenad och tittade på hästar på morgonen och sedan var jag ”tvungen” att ringa en massa samtal och göra klart några saker som var akuta. Fick åka in på jobbet en snabbis, E somnade lämpligt nog i bilen. Han har för övrigt varit som en sol hela dagen, min lillskrutt. Men jag inser ju att det här inte kommer att gå. Jag kommer att vara tvungen att vabba nån eller några dagar den här veckan för han kräver lite mer underhållning än vad jag har kunnat ge idag. Och när jag inser det så släpper stressen faktiskt en aning.
Idag fick jag ännu en gång visa upp vår vackra Domkyrka. Är det något jag sysslar mycket med så är det nätverkande. Jag finns med i nätverket för stadens informatörer, för stiftets informatörer, för Sveriges domkyrkors informatörer, för stadens turistinstitutioner och för en aktiv handelsplats i Härnösand. Ibland får jag äran att vara värd och visa vår speciella, ljusa och fina kyrka: Härnösands hjärta. Idag låg katedralen inbäddad i snökristaller, i ett underbart sagolandskap. Jag är stolt över att vara en del av den kyrkan.
mariaprytz
Kommentarer