Varför, därför

Jag överlevde julen. Ja jag fick ju lov att fira jul med en annan familj så det var ju inte direkt synd om mig. Gott om mat och julstämning så det räckte. Men ändå hade jag gråten i halsen hela julafton. För att inte tala om dagen innan julafton men det är en annan historia. När jag såg alla barn öppna sina klappar och fara runt som skållade troll med tindrande ögon hela julaftonen så kunde jag inte annat än se mina egna barn framför mig. Undrar vad de gör nu… Åkte förbi och gav dem varsin julkram och det var nog tidernas självplågeri. Det verkade betyda väldigt mycket för grabbarna men för mig blev det bara jobbigare.
- Mamma, varför vill du inte fira jul med oss, säger E och tittar på mig med en fyraårings frågande blick.
Vad svarar man på en sån fråga?
- Klart att jag vill fira jul med er mina älsklingar, men pappa och jag bor ju inte ihop längre. Vi har bestämt att vi firar jul med er varannan jul. Nästa år firar ni med mig.
- Men varför kan du inte fira jul med oss ändå?
Försökte fortsätta förklara men argumenten räckte inte till. E kunde verkligen inte förstå varför vi inte alla kunde fira jul ihop som en stor och lycklig familj. Jag kan förstå att det är svårt att få ordning på det faktiskt. Men sen sprang han iväg i snön och verkade ha glömt det hela. Kvar var bara stenen i min mage.

Men om jag ska sluta tycka synd om mig själv så har det faktiskt varit en riktigt fin jul. Glada barn och vuxna. En enkel jul, långt ifrån prestationsångest och stress. Så bra det kan bli utan prinsarna.

En riktig jul

Paket efter paket slår jag in. God jul E. God jul A. Ibland måste jag ta en paus för att tårarna droppar ner på inslagningspapperet. Julklappar märkta med tårar. Jag trodde jag skulle kunna lägga mina känslor åt sidan men det är då helt omöjligt. Barnen finns i mitt huvud hela tiden. Jag hade inte velat vara utan min mamma eller pappa på julafton när jag var 4 och 6 år. Det hade inte känts som en riktig jul. Jag hoppas att de inte tänker och känner så. Jag vill att de ska få en riktig jul med pirr i magen och den där magiska känslan när man går upp på julaftonsmorgon.

Skakar på min tomte i hans låtsasvärld och ser snöflingorna landa på hans tomteluva och på hans näsa. Önskar mina barn en så perfekt värld i jul.

Jag vill inte

Nej, jag vill inte. VILL INTE! Just nu har jag lust att söka reda på en sista-minuten-resa till mig och grabbarna och kidnappa dem över julen. Men så får man ju inte göra. Imorgon ska vi klä granen. En gran de sedan inte ser förrän på annandagen. Jag brukar tycka att det är jobbigt att inte ha killarna men just nu känns det faktiskt som mer än jag kan klara av. Det känns så fruktansvärt fel. Samtidigt vet jag ju att det är rätt: det är pappans tur och han fick ha det så här förra året. Hur mycket jag än intalar mig själv att det kommer att bli bra så har jag en klump i bröstet och tårar som skulle vilja slita sig loss i en enorm kaskad av självömkan. Det här blir ju ingen glad av. Nu får jag skärpa mig. Men hur?

Ge bort en julklapp

Även i år skänker vi på min arbetsplats pengar till Svenska kyrkans internationella arbete istället för att ta emot julklappar från arbetsgivaren. Det här känns som ett klokt sätt att ge pengar till välgörande ändamål. För hur många gånger har man inte fått en julklapp som aldrig någonsin kommer att användas? Bara på mitt jobb skramlar vi på detta sätt ihop 16 000 kr som i år går till kvinnor som lever i fattigdom. Tänk om fler gjorde likadant, vad oerhört mycket vi skulle kunna ge bara genom att avstå en enkel julklapp.

http://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete

Lösenordsskyddad: Min tomtegubbe

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Drömmar med vingesus

När jag var barn så var det självklart att lussa för mamma och pappa på morgonen. Kanske fick vi lite hjälp att göra i ordning brickan med pepparkakorna och kaffet, eller så var det storebror som klarade av det, men det hela gick i alla fall ut på att med batteriljus skapa stämning hemma. Hade någon sorts tanke på att starta den traditionen med barnen. Att väcka dem tidigt och gå ut och lussa för våra kära grannar. Men nej, det blev ingenting av. Jag har faktiskt inte sett en enda lucia idag. Däremot så hade vår fantastiska värdinna på jobbet fixat med lussebullar, pepparkakor och glögg på fikarasten imorse. Det värmde.

Drömmar med vingesus under oss sia,
tänd dina vita ljus, Sankta Lucia.

God Jul!

Julen

Som jag har längtat. Hela veckan en svidande känsla i magen. I juletid vill man ha barnen omkring sig ännu mer än annars. Jag menar inte att jag inte längtar annars. Det är bara det att julen inte betyder så mycket för mig om inte jag har barnen runt mig. Jag vill tända adventsljusen med min hand runt mitt barns hand. Jag vill se glädjen tindra i ögonen när de öppnar sina paketkalendrar. Jag vill prata med dem om tomten och deras önskelistor. Jag vill att de vänder upp och ner och känner och klämmer på alla tomtar och julprydnader. Jag vill läsa julsagor för dem. Vill se deras ögon följa snöflingorna som landar på de där skaktomtarna som bor i sin egen snöflingevärld. Jag vill äta pepparkaksdeg och nonstops mer än pepparkakorna. Det blir så lite tid för julen när halva tiden med barnen försvinner. Och längtan till den här julen som är utan mina barn är näst intill obefintlig, trots att jag kommer att fira jul med andra barn. Min jul med barnen kommer att vara under den veckan som kommer nu. En vecka från nu får jag fira jul med killarna, sedan ser jag dem inte förrän på annandagen. Nån sa till mig att tänka att julafton bara är en av 365 dagar och att det går att fira precis vilken dag som helst. Joråsåatt.

När önskningar slår in

Läste just en väns blogg. Läs och avundas hennes julklappsregn!

Jag har faktiskt också fått fina julklappar i år. I augusti blir det Winnerbäck med bästa sällskapet (hurra!) och varje morgon kan jag nu svepa min mig i en supermysig och mjuk morgonrock. Det stod skrivet att tomten från Viken och Sveg gav mig den. Men jag undrar jag… Tack ska ni ha! Tänk att önskningar faktiskt kan slå in. Tur att jag har en blogg, annars hade det varit tveksamt om en av önskningarna hade tagit sig ända fram till cyberjultomten.

Ifjol var tomten utklädd

- Vet du vad Tomten, ifjol var tomten utklädd, säger A till årets tomte efter visst betraktande. 
Igår återfick barnen sin tro på tomten. Ifjol var deras farbror tomte och redan i dörren blev han avslöjad av en besviken A:
- Jag ser vem det är. Det är ju farbror.

Men i år var det annorlunda. Tomten kom på riktigt. Barnens tindrande ögon är helt oslagbara.

(Inget ont om barnens farbror som så klart blev helt förkrossad när han blev avslöjad ifjol, han var utklädd upp till tänderna och borde ha varit omöjlig att känna igen. Men min stora kille är av den smarta sorten.)