Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Kyrkan’
Idag fick jag ännu en gång visa upp vår vackra Domkyrka. Är det något jag sysslar mycket med så är det nätverkande. Jag finns med i nätverket för stadens informatörer, för stiftets informatörer, för Sveriges domkyrkors informatörer, för stadens turistinstitutioner och för en aktiv handelsplats i Härnösand. Ibland får jag äran att vara värd och visa vår speciella, ljusa och fina kyrka: Härnösands hjärta. Idag låg katedralen inbäddad i snökristaller, i ett underbart sagolandskap. Jag är stolt över att vara en del av den kyrkan.
Vi i Våga-sjunga-kören har ikväll haft premiär för publik. Inte vid vilken tillställning som helst, utan vid årets kanske mest stämningsfulla gudstjänst. Vi medverkade vid en minnesgudstjänst med ljuständning för alla som gått vidare till livet efter detta. Ett viktigt tillfälle för många, Domkyrkan var i det närmaste fullsatt. Kändes det som i alla fall.
Tack och lov är det väl ingen som har höga förväntningar på en Våga-sjunga-kör, men vi hade ganska höga förväntningar på oss själva eftersom vi övat med ganska goda resultat. Ett härligt gäng som älskar att sjunga, hellre än bra. Fast tillsammans låter vi riktigt bra. Åtminstone när vi övar. Jag tycker nog ändå att vi gjorde rätt bra ifrån oss. Lite premiärnerver kunde man nog ana, men inga större skandaler utan faktiskt en godkänd premiär. Jag är fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på damen som kom fram och sa att vi sjöng som änglar: milt och fint. Och framför mig ser jag vår fantastiska körledare, som får oss alla att göra vårt bästa.
En förvånandsvärt stor skara människor samlades i Domkyrkan för sinnesrogudstjänst ikväll. En lördag kl 18.00, när människor kanske äter familjemiddag, kollar på Bolibompa med barnen eller har hällt upp det första glaset vin på förfesten. Och så några av oss gick till kyrkan, vi som behövde samla kraft och försöka känna att den där större famnen fortfarande bär och tar emot. Idamaria började med att sjunga och spela ”Om du lämnade mig nu” (Miss Li/Winnerbäck). Det var så vackert så tårarna började rinna på mig. Och då var det som att vrida på en kran. Sinnero kanske inte direkt är mitt ledmotiv just nu. Tack alla underbara som gjorde min lördagkväll så vacker och meningsfull. Nu väntar vännen E och ett glas rött.
Det är galet mycket på jobbet. Möten hit och dit. Inspiration 2009. Kyrkoval. Jag var tvungen att stänga dörren på jobbet eftersom det är så otroligt många som förhandröstar. Och det är ju helt fantastiskt att så många förhandsröstat detta val. Hoppas att det kommer några på valdagen också…
Men annars, förutom det, så är det ju så fint ute så man bara smäller av. Det är så vackert, så vackert, och jag älskar hösten så jag bara vill att tiden ska stanna. Jag drar in den friska luften i mina lungor och känner att jag lever. Jag ser lövens färger och förundras av hur det kan kännas så här, år efter år. Ljuset i gryningen, den lätta dimman. De rosa solnedgångarna, glittret i gräset. Jag är förälskad i hösten.
Jag kan inte ta kritik. Speciellt inte när jag är trött och hungrig. Hade jobbat hela dagen, undantaget en paus då jag hämtade barnen från dagis. Klockan var 21, vi hade haft en suverän kväll med samtal och diskussioner på jobbet som jag aldrig kunde ha drömt om. Jag var trött men lycklig, slut men nöjd. Och så kommer det en bomb med kritik och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det kändes inte rättvist. Jag orkade inte ta det. Och jag protesterade med tårar. Och människan säger till och med: ”jag ser att du blir illa berörd”, och jag rörde mig bort från henne, ville att hon skulle sluta men hon slutade inte. Jag började dra ur mickarna och plocka iordning men hon ville inte ge sig.
Men bakom henne stod en vänlig människa, som uppfattat delar av det hela, följde med mig in i ett mörkt förråd och gav mig en lång kram och en chans att hämta igen mig. Jag sprang gråtande till bilen och jag gråter ännu, trots att det gått en timme och tjugo minuter sedan jag började. Trött är bara förnamnet. Och så är jag besviken på mig själv som inte kan lära mig att ta åt mig av saker jag inte behöver ta åt mig av. Jag borde kunna stå upp för mig själv och min yrkesroll. Jag borde kunna och jag hade kunnat om jag inte hade blivit så chockad. Och jag säger det igen: en trött och hungrig Maria är inte mycket att ha.
Han sa att han trodde att även kvinnor var Jesu lärjungar. Jonas Gardell var i Domkyrkan ikväll och det som satte sig mest hos mig var inte alls att Jesus kanske var lite ”bonnig” eller klasslös, utan det var när han berättade om sitt sätt att se på syndaförlåtelsen och trosbekännelsen. Att Jesus lovade människor en plats med Gud även om de inte blottade sina synder. Att Gud älskar oss lika villkorslöst som våra barn älskar oss. Utan krav. Jesus sa till rövarna på korset att de skulle med honom till himlen, utan att ens fråga vad de hade gjort. När han drog jämförelsen med att vi älskar våra barn oavsett vad de gör eller säger, att ingenting minskar vår kärlek till dem, så förstod jag att Gud älskar mig lika mycket som jag älskar mina barn. Jag är trygg och stolt i min tro, och jag är rätt säker på att jag aldrig hade varit där jag är idag om jag inte hade haft Gud i ryggen. Så känns det med min tro. Det är den jag vilar på.
Jag roar mig ibland med att berätta för min mamma om mina barn, vad de säger och vad de gör, hur mycket jag tycker om dem och vad jag skrattar åt eller oroar mig för. En av dessa gånger sa min mamma:
- Men Maria, förstår du inte det, att så mycket som du älskar dina barn, så mycket älskar jag dig.
Villkorslöst. Kravlöst. Det var så gott att höra det.
Min föräldrar har inte haft det lätt med mig. Jag är en känslomänniska, jag flyttar hit och dit och mitt liv förändras lika snabbt som Telias aktiekurs på börsen. Jag hittar nya vänner, nya kärlekar, nya jobb (nåja nu var det ett tag sedan…), nya intressen. Tack och lov att jag har en lugn bror som tycks vara min motsats. Han behöver man sällan bekymra sig för. Han är tryggheten personifierad. Och jag är som en virvelvind. Inget går att ta för givet, förutom kärleken till mina barn.
Ikväll sitter jag med fyra överblivna skålar med snacks från barnens och barnvakternas fredagsmys. Mitt vinglas är halvfullt med gott rött och jag äter förstrött några popcorn och chips. Jag är fylld av kärlek efter Gardells föreläsning. Men också av frågor. Sluta aldrig ställa frågor, och sluta aldrig ge svaren. Dina egna svar.
- Vi ska vara glada för Maria. Hon är en riktig pärla!
Hur tar man en sådan komplimang, egentligen? Oerhört fint sagt av en av våra kandidater i Kyrkovalet efter en öppen utfrågning i kväll, som jag hade arrangerat. Jag var inte alls förberedd på att få någon cred för detta. Jag brukar mest jobba i skymundan av andra, hjälpa andra människor att genomföra sina projekt, inte alls vara i fokus. Jag blev så glad så jag fick tårar i ögonen och var förmodligen röd av rodnad från topp till tå. Det här är ju mitt jobb. Jag kräver inte, och behöver inte, klappar i ryggen. När folk kommer till oss i kyrkan då vet jag att vi har lyckats. Och ikväll var det fullsatt. Jag kände mig så nöjd att det redan var nog med det. Men nu är jag ju så nöjd att jag nästan spricker.
Så mitt i all ångest i livet inför allt som förändras och är konstigt runt omkring mig, framför allt ensamheten de veckor jag inte har barnen, så tyckte jag mig ändå kunna se att jag gör nytta. Jag räknas. Jag duger. Så skönt känns det ikväll. Jag pustar ut och andas lugnt.
Imorgon kommer mina älskade barn. Då ska jag steka våfflor och krama dem så länge jag kan, innan jag drar iväg på Gardell i Domkyrkan. Har varit över till grannflickan och kollat barnvaktsläget, och det verkar vara under kontroll. Har några hektiska veckor nu då jag tvingas be om hjälp med barnen. Önskar så att jag hade släkt i stan. Jag skulle kunna betala en miljon för mormor eller morfar i stan. Ni som har ett socialt nätverk vet inte hur bra ni har det. Det är inte helt lätt att klara allt själv. Jag känner mig sårbar. Men det går.
Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Vårens ändring i äktenskapslagstiftningen har gjort det möjligt för par av samma kön att leva tillsammans under etablerade juridiska former, och läronämnden skriver att kyrkan i detta kan återfinna äktenskapets kännetecken.
Svenska kyrkans präster har vigselrätt under en övergångstid till första maj 2010. Höstens kyrkomöte måste ta ställning till fortsatt vigselrätt, annars upphör den. Läronämnden anser att båda alternativen – att behålla vigselrätten eller att avsäga sig den – är möjliga ur läromässig synvinkel. Yttrandet antogs med röstsiffrorna 12-8, och fyra reservationer har inkommit. Läronämnden bejakar alltså samkönat äktenskap.
Man kan välja att se detta på två sätt: antingen tycker man (som jag) att det är fantastiskt med en majoritet för samkönat äktenskap. Eller så väljer man att se det som att det är en skam att 8 personer röstade emot.
Även vid lagändringen 1994 om registrerat partnerskap fanns det olika strömningar om både för och emot. Men en lagändring genomfördes och tur var väl det. För mig har det mindre betydelse om biskoparna är eniga eller inte, så länge det tas ett bra och rätt beslut i slutändan. Det kommer alltid att finnas människor och organisationer som diskriminerar, men så länge vi går åt rätt håll så kan nej-sägarna få koka av ilska och bitterhet bäst de vill. En hundraprocentig enighet i denna fråga kan nog inte vara möjlig, inte än. Men tas rätt beslut så kommer det att gå åt rätt håll.
Man brukar ju hävda att medan pessimisten säger att glaset är halvtomt säger optimisten att glaset är halvfullt. Ingenjören däremot säger helt enkelt att glaset är felkonstruerat – dubbelt så stort som det borde vara. Jag väljer att se detta positivt, glaset är halvfullt. Alternativt är det för stort, vilket innebär att tomheten har för stor plats.
Jag är lyckligt lottad. Jag har två toppenfina små killar, en härlig man och jobb. Jag har tak över huvudet, pengar till mat varje månad och inga större svårigheter i livet. Ikväll känner jag mig bara så tacksam, trots att jag har haft en ganska kämpig dag. Livet kan visst vara lite – eller mycket – stökigt ibland. Men livet får vi alla som en gåva och vad vi gör med det är i väldigt många fall vårt eget val. Jag kan välja att gräva ner mig. Eller välja att öppna ögonen och försöka se det ljusa.
Dagen har varit galen. Att försöka vara på jobbet klockan åtta när barnen vaknar 7.30 är ganska svårt. Jag åt ett kokt ägg under tiden jag klädde på mig, hann precis pussa på barnen och sen cykla iväg med en rasande fart genom stan för att hinna i tid till gudstjänst i Domkyrkan. På jobbet var det allmänt rörigt, innehållet i den röriga dagen går inte ens att gå in på. Hade extremt ont i magen hela dagen. När jag kom hem hade maken stuckit till IKEA med barnen och jag som hade längtat så efter att träffa dem. Lyckades fixa en översvämning i köket. Och började känna mig lite sur. Men då kom det intressanta. Jag satte stopp för mina sura tankar, känslan av att "buhuuuu, varför händer detta mig" och så försökte jag falla tillbaka till några tankar som startade under gudstjänsten på morgonen. Det var nämligen då som det mest intressanta på min dag hände. Det där intressanta med att göra en liten inre resa.
Vi sjöng en psalm idag:
Mitt i en värld av mörker jag hör att någon går och öppnar blindas ögon och läker slagnas sår. Mitt i en värld av mörker går kärleksljuset fram, jag ser, jag ser, att Jesus Messias är hans namn. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet. Förr var jag blind. Hur jag kan se är Herrens hemlighet.
Det här var en bra psalm. För det första är det en skön melodi. För det andra så tror jag att detta är något som inte bara har med Jesus att göra. För även människor "utan tro" (finns det sådana?) måste väl någon gång mitt i sitt mörker möta personer som går och öppnar andras ögon eller läker deras sår? Eller mitt i det mörkaste mörker ana att sikten kan komma att bli fri? Åtminstone är det väl det vi hoppas på? Är inte det TRO så vet inte jag vad det är. Och tacksamheten över denna räddning – människor som sträcker ut handen eller öppnar nya dörrar – är i min värld gudomlig.
Ylva Eggehorn uttrycker sig i en dikt såhär:
När livet inte blir som vi har tänkt oss,
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
mariaprytz
Kommentarer