Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Längtan’
Jag har öppnat mig. Blottat mig. Sårbar blev jag, och lite skör. Men ändå – det är bara känslor. Jag är frisk och glad för övrigt, så vad är det värsta som kan hända mig när jag beskrivit mina tankar och min längtan? Det värsta är inte att få ett nej. Det värsta är att inte få svar. Tystnad. En tystnad säger egentligen ingenting men ändå allting. Må tystnaden stanna där den är. Låt den få mig att släppa greppet. För vad finns det att hålla fast sig i om rummet är tomt?
Har alltid sett mig själv som så självständig. Jag grejar det mesta och tycker om att vara själv, egen tid och sånt. Skratta inte! Jag har insett att jag i alla år har haft en felaktig självbild. Jag gillar egentligen att ha sällskap nästan jämt. Hatar att känna mig ensam. Och jag tycker att det är skönt att ha nån att dela livet med. Har inga problem att ha tillgång till en rejäl karl som kan skruva upp hyllor eller vara min personliga sköld mot hemska drömmar och livets baksidor. Någon som kan rädda mig ur ett brinnande hus eller i alla fall lyfta mig över vattenpölar (det har faktiskt hänt att en karl lyfte upp mig och bar mig förbi hindret när promenadstigen blev för våt). Tycker det är tomt att vara själv i sängen och det är helt värdelöst att behöva äta frukost ensam varannan vecka. De som vet säger att man vänjer sig. Att det känns bra en vacker dag. Jag vet inte.
Jag är smått patetisk, det inser även jag själv. Egentligen borde jag fira min trevande väg mot äkta självständighet. Jag har varit själv i två månader utan att nån har bestämt sig för mig. Jag har inte hittat någon att falla hals över huvud för.
Det är ju för det första så att kärleken till någon lever kvar i mig. Jag är immun mot andra män. För det andra kryllar det inte av intressanta karlar i den här stan. Och skulle det finnas det så vore jag inte redo.
Tycker egentligen att Bruno Mars ”Just the way you are” är rätt trist. Och texten är ju som en sockertopp, sliskig som bara den. Men om någon skulle skriva och sjunga de här raderna för mig så skulle jag ju ändå smälta en aning:
When I see your face
There’s not a thing that I would change
Cause you’re amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you’re amazing
Just the way you are
Det där med att någon skriver en text till en måste ju vara tidernas egokick. Tänk att höra låten spelas på radio månad efter månad efter månad. You´re amazing just the way you are. Säkert. Tjena mittbena.
Hur ska jag någonsin kunna anpassa mig till att ha honom nära mig 7 dagar ena veckan och sedan i princip helt borta lika länge. Det är en mycket märklig situation, en ovanlig relation, och det har ju pågått ett tag nu. Det är det jag kan få och inte mer. Jag vet inte hur man gör när man satsar till 50%. Jag är ju liksom 100% på allt jag gör. Jag kan inte vänja mig vid det här, verkar det som. Min hjärna går på högvarv ungefär den här tiden varje vecka. På högvarv för att hjärtat kommer att gå på lågvarv om nån dag. Jag gillar det inte. Det är ju samma sak med barnen fast skillnaden är att det inte finns något val vad gäller barnen, inte för någon. Jag längtar således alltid efter något, efter någon. Och är aldrig helt nöjd. Får skaffa mig några guldfiskar som jag kan ha på heltid. De kommer att få allt de önskar sig. Jag lovar.
Även en liten dröm som går i uppfyllelse kan göra stor skillnad. Vad saknar jag egentligen från livet som gift i villa? Saknar mest av allt att vara en hel familj. Att vara två vuxna med barnen. Att dela livet. Saknar också huset så det gör ont. Vill inte ens åka förbi. Mitt drömhus. Men på en ganska god tredjeplats har saknaden av espressomaskinen legat. Ja skratta du, men en kopp god espresso eller en omsorgsfullt gjord cappuccino gör livet härligare och godare. Så jag har förverkligat den lilla drömmen. Har längtat, jämfört och sparat. Nu är den min, min fina Gaggia. Har druckit några koppar för mycket ikväll. Men jag är så lycklig.
Minns hur vi satt i köket på Birger Jarlsgatan. Å och J var där, allt var okej då. Så släppte vi bomben:
- Vi ska flytta till Härnösand.
Jag tror aldrig jag har sett så förtvivlade vänner. Jag fick allvarlig magknip när jag såg att tårarna faktiskt höll på att komma på Å. Det var nog då jag insåg hur mycket hon betyder. Att jag är speciell för henne också. Vänner som saknar en innan man ens har åkt hör till den bästa sorten. Så är det alltid med henne, och de andra tjejorna så klart. Någon timme innan vi ska skiljas åt börjar tårarna trängas bakom ögonlocken. Jag saknar henne. Jag saknar dem alla. Och jag saknar han som inte längre går att nå, men som får ögonen att tåras ändå.
Gick förbi ett café idag, dit jag kände att jag ville gå in. För på ett café som heter ”kaffe och drömmar” vill man ju gärna dela just det med någon. Någon väldigt speciell…
Varje gång jag åker förbi knyter det sig i magen på mig. Jag vågar nästan inte titta för jag blir alltid sorgsen när jag ser det. Mitt pepparkakshus, drömhuset som försvann. Huset som jag lämnade. Nu bor andra människor där, med helt andra drömmar. Det är inte likt mig att fästa mig vid materiella ting. Jag har alltid annars flyttat utan vemod, med bara nyfikenhet och äventyr i kroppen. Det här var något annat. Jag var nog inte klar där. Längtar hem!
Hör honom öppna dörren, springer dit och kysser honom. Möter glädjen i hans blick innan jag går in i köket och fortsätter med det jag höll på med. Känner honom närma sig, det känns på det magnetiska i kroppen och så äntligen för han undan mitt hår och kysser mig i nacken och lägger händerna på mina höfter. Skulle kunna hacka grönsaker i sju dygn i sträck med honom bakom mig.
Det var några dagar sedan nu.
Längtar löjligt mycket efter honom. Imorgon, imorgon!
mariaprytz
Kommentarer