Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Livet runt trettio’
Ibland svämmar hjärtat över. Av kärlek. Tacksamhet. Min mamma har förbarmat sig över min perennrabatt idag. I flera timmar har hon legat på knä bland ogräset. Man kan fråga sig varför hon gör allt som hon gör för min skull. Men när jag kramar mina barn så förstår jag. Hon älskar mig precis lika mycket som jag älskar mina barn. Hon har dessutom förmågan att visa det, och viljan att befinna sig i det. I det stora havet av villkorslös kärlek som ibland fyller hela mitt lilla radhus till bredden.
Visst är det konstigt att man kan bli gladare och starkare trots att man pratat med någon om saker som gör en gråtig? När man är som mest sårbar så dyker det ibland upp någon som får en att hitta balansen på den tunna
Ikväll känner jag mig tacksam. Tänker på dig därute som jag för allt i världen inte skulle vilja byta med. Du är stark. Du är superbra. Ge allt och du får tillbaka. Av någon.
Kärlek är att hitta ett gosedjur på sin kudde när man går och lägger sig. E tyckte nog att mamma var värd discogrodan ikväll, den finaste av dem alla.
Jag läser att ”Kärlek och hängivenhet är ett bra filter mot både skam, egoism och högmod”. Jag har rätt att kräva kärlek, verklig kärlek, REAL LOVE, i en relation. Om jag hänger mig till kärleken så kommer jag antingen att möta den. Eller så upptäcker jag att jag möts av skam, egoism eller högmod. Det kan jag märka tidigt om jag hänger mig och om jag lyssnar till min inre röst. Om jag tror på att jag själv kan förändras, lyssnar inåt och upptäcker det underbara i mig så kommer jag att kunna hänge mig fullständigt i kärleken. Då kommer jag också att kunna möta den och ta emot den.
När jag var barn och sträckte ut min hand för att vidröra elden, fick jag höra att den var het och att jag skulle bränna mig. Men eftersom jag inte lyssnade sträckte jag ut min hand, blev bränd och fick mycket ont. Jag lärde mig läxan att inte vidröra elden igen. Precis som det barnet som lärde sig en läxa, så väljer jag att lära mig av den läxa jag nyss fått. Jag kommer inte att vidröra den elden igen. Och om jag ändå rör vid elden så får jag acceptera konsekvenserna av det valet.
Jag har tagit mina allergisprutor idag. Vaccinerar mig mot katter och björkpollen. Jo, utvecklingen har kommit så långt att man kan vaccinera sig i drygt två år för svåra allergier och sedan bli skapligt symtomfri. Känns som om det borde finnas ett smidigare sätt, varför forskas det inte mer på allergier? Men jag ska inte vara sån, jag har oerhörd tur som fått den här behandlingen för den är extremt kostsam och det är många i kö. Men det bästa i den här behandlingen är min läkare. Han sa nämligen idag, till sin sköterska:
- Har du märkt vilken skillnad det är på teknik på de som blåser (PEF-mäter)? Så här små nätta tjejer får ibland betydligt bättre värden en en stor och kraftig karl!
Bara en människa som jag förstår vad jag fastnade på. SÅ HÄR SMÅ NÄTTA TJEJER!
Halleluja! Jag är en liten nätt tjej! JA!!!
Skulle kunna göra frivolter om jag kunde. Eller hoppa upp och brösta nån annan glad person. Nu är jag definitivt i mål.
Jag är stark, stolt och modig!
Jo det är säkert, jag är det. Jag är inte bara den här lilla ledsna, vilsna flickan ni sett de senaste veckorna. I mig finns de där ledorden, jag bär dem till och med runt halsen tack vare en mysig och speciell tjej. När jag inte är sänkt så jobbar jag nämligen en hel del med min självkänsla. En självkänsla som trots att den stärkts mycket de senaste tre åren, ändå har en bit kvar. Jag skulle nämligen vilja kunna säga de där orden jag nämnde först utan att rodna. För inte får man väl i jantelagens Sverige gå omkring och tycka så om sig själv? JO DET FÅR MAN!
Dessutom siktar jag på att kunna förlänga mina ledord och verkligen känna så här:
Jag är stark, stolt och modig – och jag förtjänar det bästa!
Power to the people. Visst måste vi väl få heja lite på oss själva ibland? Den dagen jag kan vakna på morgonen, säga det där till mig själv i spegeln utan att direkt efteråt känna ”Jamen säkert, vem försöker jag lura”, så vet jag att jag är på rätt spår.
Tycker egentligen att Bruno Mars ”Just the way you are” är rätt trist. Och texten är ju som en sockertopp, sliskig som bara den. Men om någon skulle skriva och sjunga de här raderna för mig så skulle jag ju ändå smälta en aning:
When I see your face
There’s not a thing that I would change
Cause you’re amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you’re amazing
Just the way you are
Det där med att någon skriver en text till en måste ju vara tidernas egokick. Tänk att höra låten spelas på radio månad efter månad efter månad. You´re amazing just the way you are. Säkert. Tjena mittbena.
mariaprytz
Kommentarer