Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Må bra’
Värme. Utanpå. Inuti. Runt omkring. Jag är på en bra plats. Jag vilar på ett näckrosblad i en lugn sjö. Solens strålar når mig då och då. Värme.
Som jag har längtat! Känslan när jag håller en sten, samlar kroppen för en stabil och kraftfull rörelse över isen. Finkänsligheten i fingertopparna, farten i ryggmärgen. Det är en ovanlig sport, curling. Men det är min sport, mitt hantverk, och jag älskar att vara tillbaka. Kändes fantastiskt på säsongens första träning. Jag har inte glömt allt, som jag var rädd för. Är stark och smidig. Stadig i kroppen även om jag har blivit ganska nätt. Kroppskontroll? Är det något jag kan så är det att spela curling. Det vet jag innerst inne trots att jag har drömt eländiga mardrömmar sedan jag tackade ja till att spela. Prestationsångesten har släppt lite tror jag. Det är ju kul, och jag har ett fantastiskt lag. Kommer att bli bra. En månad kvar tills första tävlingen.
Livet tar plats och orden försvinner. Fick frågan om jag har slutat blogga. Det tror jag inte. Har bara svårt att formulera mig. Länge sedan jag mådde så in-i-själen bra. Som om allt landar på plats. Det är ju så här det ska vara. Jag tycker oändligt mycket om människorna som är nära mig. Inte bara det. Jag tycker om mig. Jag får finnas, får vara. Med tillåtelse av mig själv. Jag är ju bara jag, så vanlig men ändå så ovanligt nöjd. Jag blir starkare, fysiskt. Psykiskt är jag starkare än någonsin. Kanske för att jag accepterar hur jag är, även fel och brister. För att jag börjar förstå hur jag är och vad jag vill och hur jag vill ha det. Acceptans. Kärlek. Pusselbitar som passar så fint och ändå en stor blå himmel med oändliga bitar att pussla ihop i lugn och ro. Jag är långt ifrån färdig. Men jag mår bra. 
Har varit en fantastisk sommarhelg. Har solat, festat och levt livet. Just nu känns allt så bra, en glad känsla i kroppen. Fast man brukar ju säga att det inte är värt det, när man festar som vuxen. Inte värt att vara trött och seg dagen efter festen. Men för min del är det inte tröttheten som är problemet efter två roliga kvällar. Problemet är alla miljarder myggbett jag fick. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag får panik. När det bara surrar runt mig och jag känner att jag blir biten hela tiden så tappar jag stinget. Jag bryr mig inte längre om att det är en fantastisk sommarkväll och jag sitter i en sommarklänning trots att det är så sent. Jag vill bara in och stänga alla fönster och dörrar. Sommarens baksida. Jag hatar myggor. De älskar mig. Skulle önska att vi kunde kompromissa lite, jag och myggorna. Sug bäst ni vill men låt mig slippa klia.
Knoppar som snart ska slå ut i blom. Finns det något vackrare? Så skört, så ömt, så nära det stora, det fullkomliga. En resa mot det större. När livet öppnas och man kan få blomma ut. Blomstra mot en klarblå himmel med bara ett lätt dis av distraktion.
Den där lite dystra känslan i kroppen blir mer och mer frånvarande. Istället dyker det upp andra känslor i kroppen. Förväntan. Hopp. Spänning. Ja, inte för att någon annan person kommit in i mitt liv utan för det liv jag skapar helt för mig själv, och mina barn. Ingen kan säga att jag inte lever. Jag låter mig själv vara lycklig. Jag skrattar. Jag andas. Jag mår bra. Med barn och utan barn. Träffar människor jag själv vill träffa och gör saker som både jag och barnen vill göra. Det känns som att jag har flow och även om jag vissa dagar dyker ner i ett litet hål av längtan (efter kärlek, den som inte ens finns) så trivs jag rätt bra med den punkt jag befinner mig på just nu. Hållplatsen i mig som bara handlar om mig, och mina barn. Vad jag vill. Vad vi vill. Den plats vi är på nu. Just här hemma hos oss. Det enkla.
Det finns inget att förlora på att utvecklas. Inget att ångra när man är mänsklig. Inget som förminskar en när man är med människor man litar på. Idag har jag berättat en hemlighet. Något jag lärt mig om mig själv. Jag vet inte varför den kom fram idag, för den skulle inte ha pyst ut än. Trodde inte jag var redo och hade dessutom förväntat mig ett annat mottagande. Det man går runt och bär på som en värkande sten i bröstet kanske inte är det minsta konstigt för andra. Men jag känner mig fortfarande darrig och skör. Mest lättad, ändå. Jag lägger mig ungefär sju kilo lättare ikväll. Klart de skulle få veta. Hemligheten.
Börjar tro att det är något allvarligt fel på min metabolism när jag går från kvällens middag och känner:
- Shit vad hungrig jag är! Tänk en 150 grams hamburgare nu, mums!
Jag är inte Anja P oavsett vad jag tänkte innan. Den muskelvolymen finns inte riktigt på min kropp även om det känns så ibland. Så vad i herrans namn är det som gör att jag vill pressa hamburgare trots att jag ätit 200 gram hängmörad oxfilé för drygt två timmar sedan? Jag har faktiskt bara sprungit 7 km idag och i övrigt varit rätt overksam. Ätit helt normal frukost och skogshuggarlunch. Borde inte alls vara hungrig efter en gigantisk middag. Men det ÄR jag. Och det är inget hetsätningssyndrom om det var nån som trodde det. Jag är hungrig på riktigt. Från pressbyrån fick jag med mig en påse tuttifrutti och en 100 grams chokladkaka. Hälften är slut och jag är nog mer illamående än hungrig egentligen. Men hade jag ätit den där hamburgaren så hade jag varit komplett. Mer protein i kosten? Äta tre huvudmål istället för två? What’s the problem? Jag vill inte vara hungrig mer, hjälp!!
mariaprytz
Kommentarer