Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Motion’
Efter noga övervägande insåg vi att Janne Vängmanleden inte riktigt kan kallas en led. Hur man kan lägga ut informationsfoldrar om leden utan att med stor stil skriva ”Medtag detaljerad karta och kompass” på den. Tänk om ett gäng tyskar får för sig att ge sig iväg på en tur. De skulle aldrig komma hem igen. De skulle hamna i öde torp i Viksjös skogar och behöva helikoptertransport därifrån. Vad gör man med en led som inte kan följas? Jo man bestämmer sig för att springa lite bredvid leden. På en vanlig väg till exempel. Vi såg flera Janne Vängman-skyltar under dag 2 men vi valde att strunta i de små stigarna. Det blev hur som helst 2.4 mil ändå under dag 2 och det räckte ändå för att springa 6 mil på 2 dagar. För övrigt hade vi aldrig klarat loppet utan Stigsjö kyrka. En oas mitt i gassande sol. Någonting religiöst hände helt klart där. Som om vi fick dubbel kraft. Jag skojar inte, det var på riktigt en helig upplevelse. Den kyrkan måste jag besöka fler gånger när jag tror att jag inte klarar mer.
Bara en liten hälsning från oväntat fräscha tjejer efter dagens 3,5 mil inklusive alla felvägar (nytt ord). Janne vängman-leden kan slänga sig i väggen men vi kan meddela att det var vackrast där vi sprang fel. Kan en led utan skyltar räknas som led? Nu vilar vi över natten i ett litet torp och vi har väl bara 3 mil kvar imorgon. Lätt som en plätt…
När jag springer har jag kontakt med kroppen. Den gör som jag vill, den blir starkare och snabbare och är följsam och lättränad. Förutom ett par dagars magsjuka i jul så har jag inte varit sjuk på säkert ett år. Kanske mer. Har alltså inte haft något träningsuppehåll som stört utvecklingen. Det kan tyckas att jag springer utan mål. Det är för att folk envisas med att man måste delta i lopp för att kunna motivera sig. Det behöver inte jag. Jag motiveras av att springa snabbare och längre och att känna flytet i kroppen. Att få tänka ifred utan störande moment i timme ut och timme in. Det har blivit min meditation, min egen stund för mig själv.
På senare tid har jag blandat in lite sparringpartners och det är en annan sak. Då ska man prata också. Det blir inte meditativt men trevligt. Det får ha sitt eget syfte: pepp och prat. Jag har alltid trott att jag är en ensamseglare vad gäller löpning men börjar faktiskt se fördelarna med att jogga i par eller grupp. Stegen går ännu lite lättare och det finns nån som morrar åt mig i uppförsbackarna ”kom igen nu för i h-vete”… Tycker om det.
Ja jag springer en del. Jag är medveten om det. Men det är bara så otroligt skönt. Får utlopp för min energi och får en meditativ känsla i kroppen. Jag vet att det finns några som tycker att det blir för mycket. Men jag tror min kropp säger ifrån när det blir för mycket. Jag försöker inte springa ifrån något. Jag vet inte själv varför jag springer hela tiden. Bara för att jag vill det. Och för att jag kan det. Jag känner att energin räcker i all oändlighet. Det är härligt att känna sig lätt i kroppen och att se mig själv som väldigt sportig. Jag tycker om känslan när min kropp verkligen har arbetat. Känner mig duktig. För jag är ju en duktig flicka, eller hur?
mariaprytz
Kommentarer