Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Musik’
Tycker egentligen att Bruno Mars ”Just the way you are” är rätt trist. Och texten är ju som en sockertopp, sliskig som bara den. Men om någon skulle skriva och sjunga de här raderna för mig så skulle jag ju ändå smälta en aning:
When I see your face
There’s not a thing that I would change
Cause you’re amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you’re amazing
Just the way you are
Det där med att någon skriver en text till en måste ju vara tidernas egokick. Tänk att höra låten spelas på radio månad efter månad efter månad. You´re amazing just the way you are. Säkert. Tjena mittbena.
Regnandet har tagit en paus. Himlen ändrar färg, blir svart och rosa och jag upptäcker plötsligt att det blivit mörkt omkring oss. Toner fyller mig med liv och lust och jag tappar tid och rum. Känner värmen från hans kropp så nära, hela Långholmen kokar och jag önskar att de där händerna aldrig ska lämna min kropp. Ber en bön om att musiken aldrig ska tystna, att jag får vara kvar i det som är nu. Det som är du. Och så sjunger vi:
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
Benen ville inte springa idag, så jag gick istället. En lång, lång stund gick jag med solen i ögonen och det var som om hela jag sög in solnedgången. Det var så vackert! Vackert och vemodigt eftersom jag hade The Smiths i lurarna. ”Sing me to sleep, sing me to sleep. I’m tired and I want to go to bed. Sing me to sleep. Sing me to sleep. And then leave me alone. Don’t try to wake me in the morning, cause I will be gone”. Snyft. Han är inte direkt nån lustigkurre min käre Steven Patrick Morrissey. Han skriver om sånt man inte får skriva om: ”We hate i when our friends becomes sucessful” eller ”The more you ignore me the closer I get”. Men han skriver så galet bra, så poetiskt, så stämningsfullt så jag bara vill gråta. Har lyssnat på Morrissey i över 15 år nu och det går inte att tröttna.
Vi hade en liten paus, Morrissey och jag efter min första förlossning. Det var väldigt populärt att ha med sig egen musik, fika, godis och Gud vet allt till förlossningsrummet år 2004. Självklart var vi förberedda och Daniel spelade den ena Morrisseyskivan efter den andra, varvat med The Smiths. När allt var som mest eländigt, just innan jag fick epiduralen skrek jag till D:
- Men kan du stänga av den där deppiga jäkla skitbritten innan jag kastar ut cd-spelaren genom fönstret.
Efter det tog jag en paus från depp-popen. Men självklart kom han tillbaka till mig igen, min Morpan.
Några tankar från helgen:
1) Nej jag kommer inte att haka på Melodifestivalens baddräktsmode. Kände mig lite som farmor när jag satt i soffan och ropade: men klä på dig flicka, du kan få urinvägsinfektion.
2) Ja jag älskar vintern när det är OS och man dessutom kan få lite egna vinnarkänslor i längdskidspåret en vacker vinterdag! Men bakhalt kan stoppa även den största amatören. Utrustning betyder mer än jag trodde.
3) De senaste veckorna har jag blivit förföljd av kommentaren: ”Du ser trött ut”. Det blir man inte piggare av direkt. Men en del vänner säger det som behöver höras. Jag blev så himla glad när jag stormade in hos A-S och P och fick höra att jag strålade. Är jag verkligen så uppenbar och tydlig? För jag har nämligen sockerdricka i blodet…
Jag har undrat vad som stört mig med Mariettes Idol-framträdanden. Har inte satt fingret på det förrän ikväll, ikväll var det klockrent knäppt. Hon sjunger ord som slutar med s med sche-ljud. Becausche tonight belongsch to loversch. Det är inte så coolt, med tanke på hur cool och bra hon är i övrigt.
I svenskan har vi galet många sche-ljud. Surfar runt lite och hittar bland annat följande kombinationer som Mariette kan få använda helt fritt, när som helst, utan att jag stör mig:
sk skära, skäl, sköta, skina, sked, sky (mjuk vokal)
sj själ, sjö, sju, sjuk, sjå, hässja, ässja
sch schal, schema, brosch, pascha, punsch
stj stjärna, stjälk, stjäla, stjärt, stjälpa
skj skjorta, skjuta, skjul, skjutsa, skjuva
ch champinjon, chaufför, choklad, lunch
ti station, situation, auktion, koalition, pretantiös
si television, version, aversion, fusion, pension
ge garage, bagage, camouflage, generös, generad
gi giraff,
giö religiös
rs mars, fars, ters
rds värdshus, välfärdspolitik
rlds världsmästare
Nära, tätt intill mig, vill han vara. En hand på min höft. Då och då, två armar som håller om mig. Andetag i mitt hår. Ibland, en kyss i nacken. Vi kan båda varje låt, varje textrad. Just denna kväll tycks vi våga och vilja vara ett vi, trots att vi är mitt i en stor folksamling, trots att vi är så trevande, sköra och sårbara med varandra. Det är vackert, jag önskar att tiden kunde stanna, finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara. Just då sjunger Anna Stadling rakt in i hjärtat:
Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon, i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
Jag är rätt mycket med mig själv, precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu
Lars Winnerbäck (feat. Miss Li)
Igår var det Winnerbäckpremiär. Kanske inte för alla andra men för mig. Trots att jag varit på en hel del konserter i mitt liv har jag aldrig varit på Winnerbäck. Jag har lyssnat på Winnerbäck galet mycket och älskar honom. Men igår var det konsert i Sundsvall. Och hörrni, det var så galet bra så jag började gråta då och då. Inte bara för att det var så bra, utan för att jag tycker att Lasse är lite rörande på något sätt. Han tycks inte vara så bra på att uttrycka sig i annat än musik. Vilket i och för sig är en sällsam gåva. Men på scenen är han kanske ingen småpratare direkt. Några väl valda ord var allt han fick fram. Och några innerligt riktade tack till publikens värme.
Vad var bäst? Ljuset! Att få gå på konsert med någon jag tycker väldigt mycket om. Och bland låtarna: Brustna hjärtans röst, Om du lämnade mig nu, Solen i ögonen, Söndermarken, Elegi och Hugger i sten. Och alla andra låtar. Sämst var att en del inte fattar att man stannar tills konserten är slut. Grym var han i alla fall, Lasse. Grym!
Vi i Våga-sjunga-kören har ikväll haft premiär för publik. Inte vid vilken tillställning som helst, utan vid årets kanske mest stämningsfulla gudstjänst. Vi medverkade vid en minnesgudstjänst med ljuständning för alla som gått vidare till livet efter detta. Ett viktigt tillfälle för många, Domkyrkan var i det närmaste fullsatt. Kändes det som i alla fall.
Tack och lov är det väl ingen som har höga förväntningar på en Våga-sjunga-kör, men vi hade ganska höga förväntningar på oss själva eftersom vi övat med ganska goda resultat. Ett härligt gäng som älskar att sjunga, hellre än bra. Fast tillsammans låter vi riktigt bra. Åtminstone när vi övar. Jag tycker nog ändå att vi gjorde rätt bra ifrån oss. Lite premiärnerver kunde man nog ana, men inga större skandaler utan faktiskt en godkänd premiär. Jag är fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på damen som kom fram och sa att vi sjöng som änglar: milt och fint. Och framför mig ser jag vår fantastiska körledare, som får oss alla att göra vårt bästa.
Något fick ut min motvilliga kropp i kyligt höstväder. Något fick mig att sätta på mig gympaskorna och satsa på en kvällspromenad. Lämnade planlöst mitt hem med Winnerbäck i lurarna. Taktfasta steg, mållösa, snabba. En öde stad, med skuggan som sällskap, ibland bakom mig, ibland framför mig. Ingen aning om vad som väntade. Men som om någon styrt mina steg mot något bättre. Som gjorde hjärtat varmare. Till tonerna av lycklig och förvånad, viskandes ömt i mitt öra:
Som om stämningen fanns kvar
när mörkret lagt sig dunkelt över stan
Som en känsla i förvar
Som i trans blev jag harmonisk och human
Du var mitt hem och min oas
Du gav mig gåtorna tillbaks
Du gjorde mig lycklig och förvånad
(Lars Winnerbäck, Lycklig och förvånad, från albumet ”Singel” 2001)
Igår gjorde jag något väldigt läskigt. Jag sjöng på en begravning. Det var inte någon jag kände som begravdes, jag visste vem hon var men hade ingen relation till henne. Jag hade blivit ombedd att sjunga solo, av någon outgrundlig anledning, och jag hade inte hjärta att säga nej, trots att det kanske är lite över min sångkompetens. Vet inte riktigt hur det gick. Jag har fått höra att det var fint och det var ingen som kastade ägg på mig. Första psalmen jag sjöng tyckte jag gick så där. Men andra känner jag mig rätt nöjd med. Jag gjorde mitt bästa. Och jag var så nöjd och stolt över mig själv efteråt. Hur vågade jag?
Nu sitter jag och tänker på den där obehagliga känslan som infinner sig när jag inte har kontroll på en situation. När jag känner att jag har tagit mig vatten över huvudet. Just i den där känslan av obehag, precis just då utvecklas jag och växer som människa.
mariaprytz
Kommentarer