Hemma

Jag mår så bra här i mitt Viken. Går på stigar där jag känner varje sten, varje rot. Kan alla dofter. Jordgubbar att plocka utanför dörren. Äppelträd. Raka rader av sallad, ärtor, lök, mangold, potatis. Här odlas det. Här skördas det. Det finns en genuin kärlek till djuren och naturen. Här går fåren på kravmärkt bete. Perennerna trängs i varje ledig del av trädgården. Nere vid stranden ligger sjön spegelblank. Det är ett sällsamt ljus här. Jag har alltid älskat Viken. Trots alla myggor, trots att jag blir allergisk mot alla djur, så är det här jag är hemma. En plats jag vill kunna åka hem till även om det inte blir så ofta. Skulle det inte bli så i framtiden så kommer jag alltid att bära platsen i mitt hjärta. Haverö.

Ett fint möte

Jag tar en promenad till närmsta by. Blir en milapromenad. Möter ett otroligt vackert ekipage på vägen. Hästar och vagn. Man tror ju att man drömmer. Sen vaknar jag. Får hoppa ut i snön för att inte bli påkörd av en långtradare. Mer hästar åt folket!

Duktig

Min äldste son har (tyvärr?) lärt sig den sociala koden. Om jag äter bra och gör som alla säger så blir jag älskad eller åtminstone lämnad ifred. Kramas jag så får jag bonuspoäng.
- Visst har jag varit snäll idag, säger han när han får godnattkramen.
- Ja älskling.
- Mycket snällare än E. Han har gnällt och bråkat.
- Ja, fast man får gnälla och bråka ibland också. Känner du inte att du bara vill skrika ibland?
- Haha neeej mamma.
Helt otänkbart. En duktig son till en mamma som varit en väldigt duktig flicka.

Truga

När han blir trött eller hungrig så blir han som jag: omutbart sur. Att inte befinna sig i sitt eget hem just då är rätt jobbigt. Det går inte att gömma honom, han är precis mitt i sin egen olycka. Det är inte då man vill tveka på sin egen föräldraroll, men det är svårt inför två personer som både har egna barn och andra barnbarn. Är jag helt värdelös som låter mitt barn få en banan efter en obefintlig middag? Det är de signaler jag får. Han hade ju smakat. Men varför står jag inte fast i mina tankar om att inte göra något väsen av en överhoppad middag. Varför hör jag mig själv tjata: ”ät några tuggor mer potatis nu”. Jag vill ju inte att de ska bli som jag och hamna i mitt eget förhållande till mat. Suck.

Allt förändras

Ser att många av mina vänner åker hem till Sveg i jul. Firar jul med släkt och vänner och kanske går ut på juldagen. Jag kommer nog aldrig att göra det mer. Jag har inget ”hemma” längre. Mamma har flyttat från Sveg och då försvann mitt ”hemma”. I och för sig är det väl hemma hos pappa i Viken också men det är 8 mil från Sveg och där bor ju inga vänner. Det känns spännande att mamma har flyttat och allt, men mitt egoistiska jag sörjer att inte få åka hem och träffa mina vänner. I huset där jag växte upp bor någon annan. I mitt rum står inte längre mina gamla möbler. Jag kommer inte att sitta på altanen i solen nästa sommar och titta på mina barn som springer runt huset eller badar i vattenstrilen. Jag kommer inte att gå brorundan eller ta en tur till curlinghallen. Allt förändras, även det som tidigare alltid funnits där. Ja allt förändras, även jag.

Mamma på rymmen

För två och ett halvt år sedan stack jag hemifrån. Tog min väska och flydde från Härnösand till Stockholm. Mamma på rymmen. Självklart hamnade jag hos världens bästa E, som var höggravid men ändå orkade ta emot en smått sinnesförvirrad tvåbarnsmamma som varken visste ut eller in. På morgonkvisten anade jag viss aktivitet. Misstänkte så klart att det var dags. Det var en otrolig känsla att vara där hos henne, hon som jag växt upp med, när hon skulle få sitt första barn. I mitt livs mest sköra situation kastades jag tillbaka till verkligheten av det som verkligen betyder något. Barnen. Jag kunde inte sova. Kände mig förväntansfull och lite orolig och delaktig på något vis. Har en känsla av att jag knappast kommer att sova över hos någon mer person som ska åka in till BB. Nu ska hon snart få ett barn till. Med tanke på hur ljuvlig och härlig hennes flicka är så känns det så fint att världen kommer att berikas med ett mirakel till som kommer från min lilla kompis på bron. Känns på något sätt som att jag borde vara där igen. Kanske får jag träffa en nyfödd bebis när jag åker till Stockholm nästa helg. Eller så kommer han precis efter jag har lämnat stan.

Nothing but a hound dog

Hallå, hallå?! Inte för att jag är en så extremt krävande person, inbillar jag mig. Men ett telefonsamtal eller ett sms hade ju inte gjort ont. Det är så konstigt. Jag fattar ingenting. Ibland får jag för mig att det förmodligen ägnas betydligt mindre tankeverksamhet åt mig än åt hunden.

Som vanligt kämpar jag mot tårarna. Varför vet jag inte, för det är ingen mening. Jag borde ge upp.

Om man skulle ta och åka hem…

Tänk om jag skulle ta min lilla bil och åka hem med killarna i mellandagarna. Till något av mina hem. Problemet med att ha flera är att det är svårt att välja. Just i julhelgen är det så många av de bästa som är hemma i Sveg, jag borde verkligen åka hem. Men det är långt. Och barnens bil-DVD har gått sönder. Grubbla går ju i alla fall.

Hemlängtan

Jag är född i en liten by
i ett av världens hörn
Vid en landsväg där allt tar slut
och där älven har sitt krön

Ett av världens hörn
Ett av världens hörn

Jag är född i en liten by
bland travarna av ved
Där skogen vuxit sig seg och stark
och människorna med

Den här texten kunde ha varit min. Men det är den inte. Den är Brolles. Men jisses vad mycket Viken det är över den här texten.
Ni som har varit där vet precis.
Femton vackra små gårdar
Ljungan som letar sig genom byn
Forsen och fallet som dånar i fjärran
Skogen som trollbinder och tycks leda till oändligheten
Doften av kåda och jord
Ljudet av djur som betar och busar
Knastret av grus under skorna på sommaren
Knarret av snö under skorna på vintern
På morgonen en vy över ett stilla landskap
som förvandlas till liv av ett rådjur
Det enklaste av liv
men ändå för svårt för mig

Brolle på Allsång kan ju gärna få upplevas igen (även om jag precis som Helig Vardag tycker att det är lite skämsigt att gilla nåt av Brolle):