Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Singelmamman’
Har alltid sett mig själv som så självständig. Jag grejar det mesta och tycker om att vara själv, egen tid och sånt. Skratta inte! Jag har insett att jag i alla år har haft en felaktig självbild. Jag gillar egentligen att ha sällskap nästan jämt. Hatar att känna mig ensam. Och jag tycker att det är skönt att ha nån att dela livet med. Har inga problem att ha tillgång till en rejäl karl som kan skruva upp hyllor eller vara min personliga sköld mot hemska drömmar och livets baksidor. Någon som kan rädda mig ur ett brinnande hus eller i alla fall lyfta mig över vattenpölar (det har faktiskt hänt att en karl lyfte upp mig och bar mig förbi hindret när promenadstigen blev för våt). Tycker det är tomt att vara själv i sängen och det är helt värdelöst att behöva äta frukost ensam varannan vecka. De som vet säger att man vänjer sig. Att det känns bra en vacker dag. Jag vet inte.
Jag är smått patetisk, det inser även jag själv. Egentligen borde jag fira min trevande väg mot äkta självständighet. Jag har varit själv i två månader utan att nån har bestämt sig för mig. Jag har inte hittat någon att falla hals över huvud för.
Det är ju för det första så att kärleken till någon lever kvar i mig. Jag är immun mot andra män. För det andra kryllar det inte av intressanta karlar i den här stan. Och skulle det finnas det så vore jag inte redo.
Man blir ju nästan lite förvånad när man får vara med på familjehappenings trots att man inte har en partner. Ställde en fråga till en kompis för några veckor sen ”Vad händer på Valborg”? Och vips var vi en av fyra familjer på ett valborgsfirande strax utanför Brunne. Det var samma gäng på midsommar men skillnaden var ju då att jag hade med mig en pojkvän (eller vad kallar man det för?) och hans familj. Jag har aldrig varit singelmamma med barn på fest förut, vad jag kan minnas. Har varit gift kvinna utan man med mig på fest men det är ju en helt annan sak. För faktum är ju att jag inte varit singel så speciellt stor del av mitt vuxna liv. Jag har nån sorts förmåga att gå rakt in i seriösa relationer efter första kyssen. Frågan är om jag har haft tur att träffa bra män eller om jag helt enkelt är för dålig på att sålla och verkligen välja rätt. Låter jag mig hamna i relationer utan att ens fundera på om det var det jag ville?
Nu tappade jag tråden en aning. Det var ju singelmamman på familjefirande det skulle handla om. Tro det eller ej men jag kände mig inte alls som femte hjulet. Mina barn och jag är precis lika mycket värd som familj som en familj som är lite mer standard med två vuxna. Jag kan ha trevligt utan att ha en varm trygg famn som håller om mig eller någon som pussar på mig. Jo det är sant, jag är inte ironisk. Jag kände mig hel ikväll. Och respekterad precis så som jag är. Jag har ju en alldeles egen varm famn som mina barn kan få luta sig i. Ikväll är jag tacksam för mina vänner och för att jag växer lite varje dag. Som en maskros som bryter sig fram ur asfalten.
Jag är stark, alldeles tillräckligt stark för att våga erkänna att jag vacklar ibland. Stark nog att se när jag gjort ett misstag, men också stark nog att ta beslut som jag behöver ta. Jag är stark nog att ta hand om två barn, ett heltidsjobb, hus och bil. Stark är jag men också emellanåt stark nog att vara svag.
Jag är modig och väljer att gå på den stig som leder rätt i mitt liv. Jag vågar tro att jag förtjänar bättre ibland. Jag har mod att sova ensam om nätterna och mod att vaka över mina barn helt själv varannan vecka. Jag vågar ofta leva mitt liv som jag vill men ibland finns bara en rädsla och osäkerhet där jag önskar det fanns mod. Jag är inte så rädd av mig längre. Jag vågar sträva mot sanningen.
Jag är stolt över vad jag har och vem jag är. Jag är stolt över människor som är mig nära. Vissa delar av mig skulle behöva visa sig mer stolta. Jag kan räta på ryggen mer om jag själv verkligen vill. Jag är faktiskt stolt över att jag är stark och modig. Men jag strävar efter att kunna se mig själv på insidan och utsidan och kunna säga med stolthet: jag är bra. Jag är jag och det är good enough!
Att varje vecka bli serverad en cocktail av syrligheter, ironiseringar, pekpinnar, matsedlar och uppfostringsmetoder är faktiskt extremt tröttsamt. Jag tar för givet att barnen tas om hand och fostras på bästa möjliga sätt i sina båda hem. Att JAG skulle vara någon sorts sämre förälder hade jag uppriktigt inte tänkt tanken på förrän för ett par veckor sedan då det började levereras diverse skräp i min e-postlåda. Jag kan inte ens få det serverat i örat. Ikväll är jag återigen grymt besviken, ledsen och trött. För jag är nämligen helt säker på att jag är en helt okej mamma till mina barn, jag gör åtminstone det jag kan och det kan ingen ta ifrån mig.
Att våga något nytt är stärkande. I lördags provade jag dans. Men idag var jag ännu modigare. Sprang min första runda med Härnösands singeljoggare, en grupp på initiativ av en singeltjej här i stan. Vi var inte många men vi var snabba. Skulle hellre ha spytt än att dra av på tempot. Trodde aldrig jag skulle klara av megabacken i det tempot men som sagt: hellre död än att komma sist. Det var faktiskt riktigt trevligt att ha sällskap på löprundan för en gångs skull. Funderar på vad som blir nästa nya grej i mitt singelliv. Flirta kanske?
Det här med dans, dvs styrdans, är lite nymodigt för mig. Så länge jag bodde i Sveg så var det ju styrdans då och då och jag tyckte det var superkul eftersom jag hade bra koll på vilka som kunde dansa och inte. Igår var jag på dans på Parken i Härnösand för första gången. Med mig var mina två 15 år äldre vänner och jag kan säga att jag nog kände det som att jag skulle vara yngst på stället. Kändes lite tantvarning över hela grejen på nåt sätt.
Väl på plats så gick jag så klart rakt ut på dansgolvet och hittade första bästa kavaljer att svänga runt med. Efter det så dansade jag i princip non-stop tills jag åkte hem förutom en liten vätskepaus. Jodå det var helt okej men inte superkul. Emellanåt fick man ju dansa med någon riktig goding (i dansens värld har det inget med utseende att göra utan någon som dansar riktigt bra). Men fram emot midnatt så var alla kavaljerer så svettiga så man inte visste riktigt hur man skulle förhålla sig till det hela.
Det är nämligen INGEN LEK att vara på dans längre. Alla har såna där fula dansskor och herrarna har inte allt för sällan en handduk i bakfickan. Då och då byter folk även kläder. Det ska dansas ända in i kaklet. Vi snackar seriöst dansande hela kvällen. Det är jag inte van. Hemma i Sveg stod man ju och snackade med folk emellanåt. Men igår dansade folk hysteriskt, mest hysteriska var förstås stans dansklubb som liksom håller sig i den inre cirkeln och aldrig går ut därifrån utan dansar enbart med varandra. Vi andra dödliga fick nöja oss att dansa i den yttre cirkeln och även hålla oss till kavaljererna i den yttre cirkeln. Råkade bjuda upp ett sånt där dansproffs och han såg rent av förvånad ut men det gick ju bra tack och lov.
Och så det här med bugg. Det är ju inte min grej riktigt. En bugg på en kväll kan väl vara kul men jag vill ju dansa nära och kramas, det tycker jag är mysigast. Kanske inte när karlarnas tredje ben vaknar till liv men det hände bara en gång igår. Bugg blir ju bara snurrigt och svettigt. Och varenda kotte verkar ha gått buggkurs de senaste tio åren. Får man vägra bugg om man går på dans? Ska göra en knapp som det står ”Bugg – nej tack” på nästa gång jag går på dans. Buggar gör jag helst bara med min pappa i köket.
Jag vet inte om jag tycker att dans är så där superkul egentligen. Jag blir less efter ett par timmar. Men jag ska ge det några chanser till. Får väl se till att komma dit vid 11 och ha med mig ett extra linne (och handduk?) så kanske jag passar in. Och så måste jag väl öva på buggen. Känns arbetsamt. Jag ger gårdagens dans en svag 3:a av 5 i rolighetsskalan. Jag dansar nog egentligen hellre loss på ett disco. Eller skuttar omkring på en konsert.
mariaprytz
Kommentarer