Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Småstad’
Jag kan ju bara konstatera att mitt perfektionistiska sinnelag går lite över gränsen ibland. Igår var det matstafett i stan och vi var med för första gången. Jag nöjde mig inte med att dammsuga nedervåningen utan satte mina barn på att städa sina rum på övervåningen, man vet ju aldrig om folk går på husesyn. Jag har tvättat finkuddarna i sofforna, har plockat och fixat och städat i timmar. Jag dukade med den största inlevelsen.
Det var ju bara det att vi hade sista stationen hos oss: efterrätt. Paren som kom till oss hade fullt sjå att ta sig till Grönkulla på cykel, kan säga att det inte vara någon som orkade engagera sig i huruvida jag hade putsat skedarna eller inte. Vi var i tv-rummet i 10 minuter. Efter det var vi i köket resten av tiden. En av gästerna tog inte ens ut sin servett ur servettringen.
Ni har ju sett ”halv åtta hos mig”? Härnösands matstafett är liknande fast i större format. Tror det var över 500 personer som deltog. Man cyklar omkring och äter förrätt på ett ställe, huvudrätt på ett annat och efterrätt på det tredje stället. En av rätterna står man för själv. Man har ingen aning om vilka gäster som kommer. Otroligt roligt och socialt. Sen avslutades allt med en jättefest där alla var med. Väldigt kul att lära känna nytt folk, alla var verkligen supertrevliga och på toppenhumör. En riktigt höjdarkväll blev det!
Det bästa med en småstad är att man kan skicka ett sms till tre personer kl 18.30, och fem minuter senare sitter alla i mina soffor. Nu råkar de flesta bo på ett stenkasts avstånd men ändå. Att vara spontan känns lite mer Härnösand än Stockholm, om man säger så. Det behöver inte vara så att alla man känner är upptagna om man inte bokat dem en månad i förväg.
Försökte få ihop en lunch med några av mina Stockholmsvänner för nån vecka sedan eftersom jag befinner mig i Stockholm i mitten av februari men det var baske mig inte lätt. Det hade nog inte hänt i mitt Härnösandsliv tror jag. För hade jag för ovanlighetens skull varit strängt upptagen hade jag garanterat inte haft något så viktigt inbokat att det inte var ombokningsbart några veckor i förväg.
Det är inget som är fel och rätt. Men ofta så ser man inte det som är det bästa runt omkring sig och det bästa med Härnösand är det enkla. Småstad när den är som bäst.
Tänk att man kan vara så intressant, egentligen! En helt tokvanlig frånskild tvåbarnsmamma, i en oansenlig småstad i ett pyttelitet radhus och med en tio år gammal bil. Vad kan jag möjligtvis ha att erbjuda på djungeltrummans smörgåsbord?
Nu har jag ju varit med ett tag, så jag har blivit lite härdad och jag vet att snacket lägger sig rätt fort. Och när snackandet är klart vet man precis vilka som är ens vänner. Minns just efter skilsmässan, hur jobbigt jag tyckte att det var att alla skulle berätta för mig om vad min ex-man hade för sig. Varför skulle jag vilja veta det? Och han fick uppenbarligen veta exakt vad jag gjorde också eftersom han hade vetskap om vad jag hade gjort eller vem jag hade träffat. Och enligt honom hade han inte ens forskat i saken själv, utan all information bara kom från olika håll utan att han hade bett om det.
Nu bryr jag mig knappt längre. Jag har både hört och varit med om värre saker och lyfter bara lite lätt på ögonbrynen och konstaterar att folk har lite att göra alternativt att det måste hända extremt lite som är intressant på riktigt. Det är ju nästan komiskt. För ingen frågar. Ingen ställer en rak fråga till mig.
Vilken härlig trio vi är, jag och mina fina vänner, tillika grannar. Vi möts ibland. Snackar lite över ett glas rött eller en kopp te. Vi träffas för att vi tycker om varandra. För att vi har något att ge varandra. Jag är inte bara ”lilltjejen” som de andra måste ta hand om. Jag har också något att ge, och jag har också en rygg att luta sig emot. Det spelar ingen roll att vi har olika bakgrunder. Vi har inte ens samma intressen eller smak. Vi bara är vi. Några som tycker om varandra i vått och torrt. Det bästa med en småstad är att det ibland ges utrymme att vara sig själv, oavsett om vi just idag bär morgonrock eller kostym. Blicken söker sig förbi det yttre, fram till skratten, känslorna och gemenskapen.
Och så är jag just nu mitt i det här stora, häftiga som händer i livet, just när jag som minst sökt eller önskat det. Som får mig att tappa andan och fattningen och bara undra om det är sant, det som händer mig nu. Det som gör att en vanlig höstdag förgylls på så många sätt, som får allt att skifta i guld. Ojojoj.
Jag är inspirerad. Jag är lycklig. Jag är så tacksam. Runt omkring i världen händer det saker som jag inte ens klarar av att föreställa mig. Och här sitter jag, när världen är som vackrast, och möter ögon som ser och når in. Det är stort!
Jag har varit med i en riktigt dålig film. Imorse vaknade jag och kände det ungefär som att jag såg på mig själv med utanförperspektiv. Och då kände jag att det är dags att stänga av filmen. Trycka på stoppknappen. Nu räcker det, jag har fått nog.
Denna dag började med ett supergulligt sms från en vän. Ni vet ett sånt där som får hjärtat att ta ett skutt i bröstet. Sen ringde en annan fin vän och kollade så att jag inte försovit mig. Cyklade på min fina cykel genom en nyvaken stad som smyckades av eldiga färger. Det var så vackert så jag nästan tappade andan. Sen sjöng jag ut alla mina känslor på körövningen. Min älskade lilla kör där alla sjunger hellre än bra. Men vi sjunger av glädje. Gick sedan och satte mig i solen utanför Domkyrkan. Satt där och bara njöt av solens strålar och av vetskapen om att jag känner att jag lever. Både i det bra och i det mindre bra. Jag är inte mer än människa. Och inte mindre heller. Mycket har hänt och kommer att hända innan jorden går under.
Idag är jag lite vissen. Men samtidigt glad! Herrejisses vad kul jag hade igår. Nu hör det till saken att vi gick på Skeppet OCH Hamnkrogen. Man får ju liksom passa på att gå ut när stan lever. På vintern tror jag att folk går i ide, jag fattar inte var alla kommer ifrån på sommaren? På Skeppet satt vi i solen och drack öl och njöt, det är helt underbart att sitta därnere vid vattnet och snacka och dricka en öl (eller tre). Hamnkrogen var också skoj, mycket folk, roliga människor att prata med. Känns som att jag är inne i ett flow där det händer en massa roliga saker.
Jag får alltid besök av Ågren när jag har varit på krogen. Vet inte varför, jag är en vuxen människa och borde tillåta mig själv att ha kul. Nåväl, jag hoppas att Ågren lämnar mig i fred snart, för nu ska jag snart hoppa in i duschen, leta fram leopardtightsen och ge mig ut på musikupplevelserna i Broöppningsfesten. Vad sägs om Motoboy, Lasse Lindh, Kraa, Annika Norlin mfl, yey!
Härnösand är så otroligt vackert! Stan bär något heligt över sig. På allvar alltså! Det är ett alldeles speciellt solsken, klipporna doftar på ett speciellt, färgerna på himlen skiftar i det oändliga. Naturen känns äkta och når mig ända in i hjärtat. Tack M för en mysig utflykt!
Det tar aldrig slut på det underbara när det är sommar här. Härnösand måste vara Sveriges mest underskattade sommarstad. Det finns så otroligt många fina havsbad: Smitingen, Svartvik, Sälsten, Åvike för att inte tala om Hemsöns stränder m.m. Det går att bada ihjäl sig, hörde att min exman varit på bad-turné igår och hunnit med fyra olika havsbad, det är smått otroligt och alldeles fantastiskt.
Folk här fattar inte hur man kan bada i insjöar: "det blir en så konstig hinna på huden och så är ju vattnet alldeles svart". Hinna? Är inte det precis vad man får på huden om man badar i saltvatten, trodde jag?
Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Jag hinner inte med mig helt enkelt. Vi har suveräna restauranger, vatten runt hela staden, ett blomstrande båtliv med segelbåtar och motorbåtar från när och fjärran som lägger till precis mitt i stan. Vi har en gullig stadskärna där folk fortfarande rör sig och köper glassar och mår gott. Vi har auktioner runt omkring där det bara är att åka och fynda och frossa bland gamla fina saker. Vi har en egen liten stadsfest och ett länsmuseum med hela Murbergsområdet som är som en saga.
Det måste vara fantastiskt att växa upp här som barn och ha sommarlov i en sådan miljö. Så nu hyllar jag Härnösand på sommaren, det är för bra för att vara sant. Nu är det supervarmt och jag ska åka och köpa mig en glass och cykla till närmaste havsbad och grilla och dricka en kall öl ikväll. Najs!
Underskatta aldrig ett gott råd! Ikväll tog vi ledigt på mina bloggläsares uppmaning. Ringde hit grannflickan som barnvakt och gick ut på tu man hand och drack en pava vin och åt gott. Ja jag vet, klockan är inte ens 22 så nån fest blev det väl inte men ändå två timmar utanför huset.
Nu vet jag varför det är tomt på krogarna i stan på fredagkvällarna. De flesta är på en restaurang som heter Amenta. Där är det riktigt crowded och man måste boka bord trots att det finns plats för riktigt många. Inte en Bräckekofta i sikte utan faktiskt helt normala (förlåt Härnösand) och till och med några utflippade (thank god) människor med schysst personlig stil. God mat – tillbehör att välja bland – och underbart vin. Härnösand har alltså en pärla. Men efter 22, när stället stänger, vad gör man då till 23.30 när folk går ut? Jag vågade inte titta förbi något av uteställena idag utan drog hem snyggaste killen i stan hem till mig istället. Kanske dags att tappa upp det där badet nu?
Ännu ett försök till utekväll i Härnösand. Jag och tre kollegor gick på Kajutan på After Work igår. Det var ganska öde, cirka fem andra sällskap plus 3 barhängare fanns där. De övriga sällskapen var precis som vi en brokig skara i olika åldrar och format. Barhängarna var följande: en gubbe som såg ut ungefär som Frankensteins monster: knappt några tänder, stor som en jätte. Denne gubbe kom med jämna mellanum fram och sträckte fram näven och frågade:
- Vad heter du då?
- Maria…
- Vackert namn på en vacker tjej.
Detta gjorde han alltså inte en gång utan tre. Hjärncellerna var väl ungefär lika många.
Övriga barhängare bestod av två kamrater i 20-årsåldern. En rund och mycket förfriskad kille och hans blyge koreanske vän. Till min kollega, som satt ytterst, kom den runde fram och sa:
- Jag tror nog att du är sugen på en korean ikväll, han är inte lika liten som han ser ut.
Efter en ganska lång och pinsam dialog flydde vi från Kajutan och gick till Bittens. Där inne var det sammanlagt fem personer: en familj på tre personer och två personer i baren. Den ena herren i baren var en Björn Borg-wannabe med hårband, långt hår och träningskläder. Lägg då till att han var 60 år och drängfull. Jag vägrade stanna.
- Vi måste kolla om det är bättre på Gennys, sa jag.
- Det är lika illa där, det är för tidigt på kvällen, svarade min kollega.
- Då måste jag i alla fall få se det för att tro det, sa jag och drog med mig den enda kollegan som nu var kvar och gick till Gennys.
Dessvärre hade hon rätt. På Gennys var det en (1) person: bartendern. Jahapp. Vi gick tillbaka till Gennys och fick där sällskap av min kompis. Kollegan hade fått tips om att det var fullt på Logen, en av hennes vänner hade ätit julbord där och trodde att vi skulle kunna smita in där. Jaja, det fick bära eller brista, vi smet in, och jag och min kompis smet ut lika snabbt och gick till Kajutan. Där var det nu cirka 20 personer: EN enda tjej och resten killar.
Vi satte oss, tog en öl och sen drog de igång rökmaskinen på discogolvet där ingen människa fanns vilket gjorde att det nästan inte gick att andas. Då ställdes ytterdörren upp och då frös de helt enkelt ut oss. Vi huttrade vidare för att titta på Gennys ännu en gång. Dött. Klockan var nu 22.50 och på vägen hemåt mötte vi några gäng som börjat vandra inåt stan. Folk går inte ut förrän vid 23.30 tydligen. Och jag vet inte om jag någonsin går ut fler gånger i den här stan.
mariaprytz
Kommentarer