Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Sommar’
Sommar när den är som bäst. Sandiga barn, bullar och salt i håret. Barn som badar tills de nästan fryser ihjäl och en mamma som gallskriker när vattenpistolens stråle träffar en varm rygg. Kaffe i termos, sällskap av vänner på en filt bredvid. Sommar i sin enkelhet. Livet just nu. Allt är som det ska.
Det är så där midsommarsomrigt som det bara kan vara när barn är med. Ängsblommorna trängs och fyller små barnahänder. Barfotafötter letar sig fram över gräset. I galopp, i hoppsasteg, skuttandes. Fötter som inte kan gå, bara röra sig så snabbt och glatt som möjligt. Det är så grönt ute att det gör ont i ögonen och solen skiner på linblonda hår. Blå ögon är fulla av lycka, munnarna är formade till skratt. Vänner runt omkring, både stora och små. Kärlek överallt, i luften, i människorna, i solen, träden och allt som är levande. Jag känner mig så in i hjärtat lycklig. Det vi som är allt jag behöver. Vi tre.
Så på väg hem så bryts hela midsommardrömmen av två omslingrande människor. Uppfattar det inte innan det är för sent och jag är mitt i det. På två meters avstånd. Barn som hittar varandra, hälsningar som uppmärksammar mig, som får mitt hjärta att frysa till is. Som om himlen hade öppnat sig i ett oväder. Det är då själva fan. Vad var meningen med den krocken. Just då. Vad är oddsen? Jag börjar gråta när jag sätter mig i bilen. Herregud jag hinner inte med. Hjärtat hinner inte med. Livet skyndar visst på väldigt fort där ute.
Men sen kommer jag hem och barnen har pratat klart om allt de påmints om och jag sätter mig i soffan med ett stort glas vatten. Andas några djupa andetag och påminner mig själv om att det bara är känslor. Det är inget farligt. Och ingen har gjort fel. Jag upptäcker till min förvåning att det onda släpper oväntat fort. Jag är förbi det men det blev lite för nära. Men det är som det är tills det är något annat. Eller hur var det nu.
Och jag är brun om bena precis som det ska va
och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra.
Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn
och därför vill jag sjunga att sommaren är min.
Det är synd om mig, hörrni. Mina fina bruna ben är helt kvaddade av myggbett. Det är inte bara fult, det kliar så jag håller på att bli GALEN. Myggorna hade sannerligen kalas i lördags. Inte bara på benen, även om de är värst drabbade eftersom jag valde att ha en tjusig kort sommarklänning. Ska man vara fin, så får man lida pin. Nu behöver jag husmorstips för att de här myggbetten ska ge med sig. Kliar mig blodig. HJÄLP!
Har varit en fantastisk sommarhelg. Har solat, festat och levt livet. Just nu känns allt så bra, en glad känsla i kroppen. Fast man brukar ju säga att det inte är värt det, när man festar som vuxen. Inte värt att vara trött och seg dagen efter festen. Men för min del är det inte tröttheten som är problemet efter två roliga kvällar. Problemet är alla miljarder myggbett jag fick. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag får panik. När det bara surrar runt mig och jag känner att jag blir biten hela tiden så tappar jag stinget. Jag bryr mig inte längre om att det är en fantastisk sommarkväll och jag sitter i en sommarklänning trots att det är så sent. Jag vill bara in och stänga alla fönster och dörrar. Sommarens baksida. Jag hatar myggor. De älskar mig. Skulle önska att vi kunde kompromissa lite, jag och myggorna. Sug bäst ni vill men låt mig slippa klia.
mariaprytz
Kommentarer