Döden

Ett lamm dog. Det låg bara där på ängen helt plötsligt. Tackan, lammets mamma, bräkte förtvivlat. Edvin säger:
- Jag vet varför hon säger bä. Hon säger att det är synd att lammet har dött. Att hon är ledsen.
Vi skjutsar lammet in till skogsskiftet som pappa har, där får vi begrava det. Vi gräver en grav, täcker lammet och ställer dit kors och blommor. Ber en liten bön.
- Nu är lammet i himlen, säger jag.
- Ja om vi tittar uppåt kanske vi ser det nån dag, säger Edvin. Han kanske får träffa sin gamla mormor. Så är det nog.

Stjärnorna

Går genom en kyrkogård som ser ut som en stjärnhimmel. En lykta för alla liv som släckts. Det är en vacker helg, allhelgona. Nog för att jag saknar varje dag. Men idag bor ni särskilt inom mig. Försöker se er framför mig. Ni blir suddigare i bildminnet, men själva minnena kan aldrig suddas ut. Farmors röst minns jag som bomull. Farfars sätt att ta hand om mig. Moster Majas flötgröt. Katterna hos Ida. Kristinas öppna armar. Och så Jocke. Kloka, vackra, starka Jocke.

Jocke ligger på en helt annan kyrkogård och det känns så onaturligt och kallt att han är i jorden. I jorden men i himlen? Jag skulle vilja prata med dig, berätta om allt som hänt sen sist. Kanske vet du redan. Annars tar vi ikapp det nån gång senare. För jag måste tro på att vi ses igen.

Att välja

Återigen slutar jag tänka. I bröstet finns bara smärta, av påminnelsen av det som var då, och av det sköra som kan finnas i oss alla, eller kan det inte det? Vad är det som får folk att släcka ner sina egna liv? Det mest smärtsamma är väl att sitta på svaret. Det var ett tag sedan nu, sedan T valde att gå. Då var jag nära honom. En av dem som skjutsade honom till psykiatriska när allt blev för svårt att hantera. Vad jag inte förstod då, var att det fanns ett val att lämna. Mitt första möte med detta obegripliga val.

Nu var jag inte nära, men ändå blir det starkt. En vän som funnits där förut, han var nära vän till min dåvarande pojkvän, och bästa vän till en nära väns bror. En oerhört snäll och fin kille som alla tyckte om. Så lätt att tycka om att han nog nästan fanns i allas umgängeskrets därhemma. Lämnar hål och sår efter sig. Jag förstår att valet ibland kan vara nära till hands. Men att utsätta sina närmaste för sån sorg, nej jag skulle inte klara det.

Det är nu jag måste tro. Tro på att de kommit till en bättre plats. Att inte allt bara blir tyst och slut. Nog måste det väl ändå vara så att vi ses igen? Att de som vill ses igen, åter möts, på en plats som är större än detta nu? Jag måste  tro. Vad finns där annars? Vill man ens ses på andra sidan om man valt att lämna detta liv?

Nothing but a hound dog

Hallå, hallå?! Inte för att jag är en så extremt krävande person, inbillar jag mig. Men ett telefonsamtal eller ett sms hade ju inte gjort ont. Det är så konstigt. Jag fattar ingenting. Ibland får jag för mig att det förmodligen ägnas betydligt mindre tankeverksamhet åt mig än åt hunden.

Som vanligt kämpar jag mot tårarna. Varför vet jag inte, för det är ingen mening. Jag borde ge upp.

Sista samtalet

När vi hade skickat tvåtusen sms inom en timme kom du på att vi kunde ringa varandra. Klockan var halv tolv på natten. Jag hade kramp i hjärtat av tankarna som malde inom mig: ska jag gå eller stanna kvar. Och du hjälpte mig att sortera mina tankar. Men du var trött, och lite rädd. Du var förkyld och hade jobbigt att andas. Det var något som inte kändes riktigt bra i kroppen, sa du. Som vanligt lyckades vi mot slutet av samtalet skämta bort allt det jobbiga med att plåga oss själva med självironiska kommentarer. Med en klump i magen gick jag och lade mig, du funderade på att åka in till sjukhuset.

Det sista samtalet sitter kvar i mitt hjärta. Jag hör din röst, din ton, känner hur dina tankar sökte sig mot lösningar och logik.

Önskar jag vore i Stockholm så jag kunde åka till din grav och lägga några blommor där. Eller en kaktus, som när jag skickade ”manliga blommor” till dig på din födelsedag. Men du hade inte brytt dig om att jag stod just vid din grav. Jag tror du hade uppskattat att jag tänkte på dig, att jag vill minnas dig, oavsett var i världen jag befinner mig. Minns du när jag var höggravid och du var under cellgiftsbehandling och du och Å var och hälsade på i Härnösand? Vi kände oss orörliga, trötta, svullna och ”muppiga” som vi uttryckte det, lite slarvigt. Å och D hade outtömlig energi så de drog iväg och lämnade oss kvar, du med ditt huvud i mitt knä i soffan.

Jag saknar dig Jocke. Saknar, saknar, saknar!

Allt annat än tråkigt

Ser tillbaka på veckan som varit. Ser två blonda små trollungar framför mig. Skrattande, lekande – fulla av liv och rörelse. Fria att vara mitt i sina känslor, mitt i nuet. I ett nu som oftast är bra, helt perfekt och bekymmersfritt. Bortsett från att de förmodligen längtar efter sin pappa när de är hos mig, även om det kanske inte sägs rakt ut. Nu säger de att de ska ”hem” när de ska till vårt hem på Grönkullavägen. Ett tag var det ”till mamma”. Nu när deras barndomshem är sålt så har mitt hem blivit mer hemma än någonsin. Jag ser E framför mig när han rör sig framåt med galoppsteg, som om han inte har något ”normalt” gångsätt. Ser A, smidig som ett lejon, röra sig fram snabbt och enkelt till vilket mål han än bestämt sig för. Mina barn är friska, vackra, kloka och lyckliga. Vilken oerhörd härlig känsla jag får i kroppen när jag påminner mig om det. De får så mycket kärlek, och ger så mycket kärlek.

Annars har det varit en vecka med mycket av allt. Knäckande, upprörande och skrämmande. Konstigt nog har jag känt mig vrålstark genom detta. Har instintivt reagerat med tacksamhet för vad som gått bra, istället för att tänka på hur det kunde ha blivit. Kanske är jag så stark för att mitt liv är fullt av kärlek, nyfikenhet, glöd och livslust. Jag känner mig stark och trygg. Jag känner mig levande och lycklig. Sprudlande. En del säger att det syns och märks. Det är så gott att höra. Och så skönt att känna att jag har koll på läget, i det stora hela. Och samtidigt vara helt ny och ovetande i andra situationer. En sak är säker. Mitt liv är allt annat än tråkigt.

Tomrummet

Som han saknas oss, vår bästa J. Vi är alldeles överens om att det nu är dags för honom att komma tillbaka. Nu räcker det. Slut på dumheter. Kasta ner repet från himlen och åk ner! Jag och Å tillät oss minnas idag: sakna, älta, komma ihåg hur alldeles unik och bra han var. Älskade J som ställde frågor så man hittade svaren inom sig själv. Det är så oerhört konstigt och onaturligt att han inte finns här mer.

I en svag stund vräkte jag för någon månad ur mig påståendet ”att det finns inga bra killar”. Jag trodde inte ens på mig själv när jag sa det, men vännen bredvid försökte hjälpa mig:
- Men NÅN bra kille måste du ju ha i bekantskapskretsen, även om han kanske är upptagen? Om du tillåter dig själv att tycka att några är bra?
Jag funderade länge och väl. Och den enda jag kom på var J, och han lever ju för tusan inte ens. Lite svårt att toppa en glorifierad person. Och dessutom: skulle han leva så skulle han ju inte vara min, och knappast bo i Härnösand heller för den delen. Men det hade funnits hopp! Nu inser jag att jag var lite arg när jag sa det här, sedan dess har jag väl förstått att det finns lika många bra män som kvinnor, men just då kändes det tröstlöst att vara singel i Härnösand.

Hur kan en människa mindre göra så stor skillnad? Hur kan det bli ett så stort hål? Jag kan det inte fatta. Och jag har väldigt svårt att komma överens med Gud om just den här förlusten.

Konsten att vara en vän

Jag bryr mig oändligt mycket om dem alla. Alla människor jag lärt känna genom honom. Just nu ber jag att de ska hitta styrka och tro i allt som just nu är svårt.

Jag känner empati, så till den milda grad att jag nästan känner att jag tappar greppet och faller. Faller jag bakåt, framåt eller faller jag tillbaka? Jag önskar att jag fick krama honom, fick prata med honom och vara där genom allt. Men jag har väldigt svårt att tro att han ska tycka att det finns en plats för ett ex i hans värld. ”Ett ex är ett ex och dem lämnar jag bakom mig”, så har han sagt tidigare och kanske är det så nu med mig också. Men jag har åtminstone erbjudit mig att vara en vän till både honom och hans dotter. Jag vet inte om jag fixar att vara vän, egentligen, men jag fixar verkligen inte att inte finnas där om det behövs. Jag vet inte vad jag kan och ska göra. Inte alls.

Ibland plågar jag mig…

Ja det är sant. Jag plågar mig genom att lyssna på låtar som gör att jag får gråtattacker och bryter ihop. Ibland inbillar jag mig att jag är klar nu, att jag accepterat att han var tvungen att gå. Men jag tror egentligen att jag behöver bejaka sorgen inom mig. Hur himla ont det än gör. Den här skulle vi ha sjungit för dig Jocke, jag och Åsa skulle det. Men vi insåg tack och lov att vi aldrig hade pallat det.

I några dagar har jag lyssnat på denna också:

Texten är tröstande. För alla oss som saknar och undrar och vill träffa någon igen.

Och för dig som sörjer eller som inte har upptäckt Anna Christoffersson så är det dags: