Tankar om tro och tvivel

Jag avundas den som tror, som vet precis trons innebörd och vart den leder. Den som är övertygad om Guds existens och vad som händer efter detta liv. Jag vill tro. Jag gör det oftast. Jag tror ibland så starkt att tvivlet bara kan anas inom mig själv. På frågan om jag tror så blir svaret alltid ja. Fast inom mig är det som om jag skulle behöva förklara. För mig själv och andra. Vad tror jag på egentligen? Jag brukar tänka att Gud är kärleken. Att allt gott i världen är Gud. Att när jag tvivlar som mest så är det Gud som på något sätt tar mig framåt, eller som låter mig vila, som håller mig i sin hand. När livet är som tuffast är det Gud som får mig att överleva och vilja leva.

Men livet efter döden, hur kan man vara säker på det? Himmelriket, så att säga. Det går ju inte att nå dit. Jag hittar inga direkta tecken, och det skrämmer mig. Ibland känns det som om han går bredvid mig, han som saknas så. När jag promenerar i min ensamhet kan jag höra hans steg i gruset. Jag kan känna hans tankar, jag kan höra hans röst. Men han är inte där. Jag kan inte ta på honom. Kan förnimma honom, kanske. Eller så är det bara minnen som dyker upp. Jag skulle vilja vara hundra procent säker på att de döda inte lämnat oss för gott. Jag önskar att de finns där, kanske inte som änglar med vingar (för det tror jag inte på) men på något vis närvarande med sina själar. Jag skulle vilja vara säker på att vi ses igen. Men jag är rädd att vi inte gör det även om jag måste hoppas. Jag är rädd att livet bara är här som en gåva en kort tid och sen kanske det är svart, slut. Hur mycket jag än tror så kan jag inte veta något om döden eftersom jag själv befinner mig i livet. Jag kan bara veta och hoppas på att ljuset finns omkring mig och mina nära så mycket som möjligt den tid jag lever. Tron kan ingen ta ifrån mig i detta liv. Men sen då?

Orden som betyder något

Har varit helt förvirrad idag. Tankspridd och trött. Ont i magen. Ibland händer det saker som gör det svårt att sova. Och då var det ändå saker som hände igår. Idag blev det om möjligt ännu värre. Grubblerier, ilska, uppgivenhet. Handlingar som verkar helt meningslösa. Varför, är frågan. Och vem? Ibland mår man på det stora hela inte så bra på en dag. Det är då det blir så tydligt att det finns människor som bryr sig om. Om jag säger ”modig, stolt och stark” så finns det nog kanske i alla fall en som känner igen sig. Mer kan jag inte avslöja för då avslöjar jag för mycket. Jag ska säga dig, du fina människa, att dessa ord betydde extra mycket just idag. Det är fint att ge. Det kändes fint att ta emot. Tusen tack.