Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Uncategorized’
Sommar när den är som bäst. Sandiga barn, bullar och salt i håret. Barn som badar tills de nästan fryser ihjäl och en mamma som gallskriker när vattenpistolens stråle träffar en varm rygg. Kaffe i termos, sällskap av vänner på en filt bredvid. Sommar i sin enkelhet. Livet just nu. Allt är som det ska.
Två veckor utan barn. Det har känts som en hel evighet. Ibland. Emellanåt har det känts helt okej. Får det göra det? Kännas okej? Eller måste jag lida varje dag jag inte har barnen? I så fall kvalar jag inte in. Jag har längtat, men jag har inte lidit. Jag tänker mycket på dem, men inte så mycket att jag inte kan njuta av att vara ledig på egen hand. En god vän sa till mig för tre år sedan:
- Det kommer att komma en dag då du tycker att det är lite skönt att vara ensam.
Det var då otänkbart. Jag trodde henne inte. Att vara ifrån mina killar var då bara onaturligt och hemskt. Mina små. Då var de bara knappt 2 och 4 år gamla. Om jag längtade, hur mycket längtade då barnen? Så tänkte jag då. Nu vet jag bättre. Mina barn har två fantastiska hem. Två föräldrar som bryr sig om dem, som älskar att vara med dem. Killarna minns knappt hur det var förut. Tiden innan. Deras tid är ju alltid nu. Just nu hos pappa, eller just nu hos mamma. De säger att de har längtat efter mig. Att jag är världens bästa mamma. Tror de säger samma sak till pappan. Att längta är inte farligt. Att längta kan till och med vara bra. Det bästa jag vet är ”komma hem-kramarna”. De där som aldrig vill ta slut. Kramarna som kramas med hela kroppen. Länge.
Efter noga övervägande insåg vi att Janne Vängmanleden inte riktigt kan kallas en led. Hur man kan lägga ut informationsfoldrar om leden utan att med stor stil skriva ”Medtag detaljerad karta och kompass” på den. Tänk om ett gäng tyskar får för sig att ge sig iväg på en tur. De skulle aldrig komma hem igen. De skulle hamna i öde torp i Viksjös skogar och behöva helikoptertransport därifrån. Vad gör man med en led som inte kan följas? Jo man bestämmer sig för att springa lite bredvid leden. På en vanlig väg till exempel. Vi såg flera Janne Vängman-skyltar under dag 2 men vi valde att strunta i de små stigarna. Det blev hur som helst 2.4 mil ändå under dag 2 och det räckte ändå för att springa 6 mil på 2 dagar. För övrigt hade vi aldrig klarat loppet utan Stigsjö kyrka. En oas mitt i gassande sol. Någonting religiöst hände helt klart där. Som om vi fick dubbel kraft. Jag skojar inte, det var på riktigt en helig upplevelse. Den kyrkan måste jag besöka fler gånger när jag tror att jag inte klarar mer.
Min stora kille sov över hos sin kompis i natt. Gissa hur stolt han är idag, som klarade det! Modigt. Nallen sov också över.
Små nyfikna steg bredvid mig. Två barnhänder som omfamnar mina. Små röster som vet så väl att de måste vara tystlåtna. Fötter som vill fram till målet: barnavdelningen på biblioteket. Det känns precis som i lekparkerna: finns inga barn där för alla barn har allt de behöver hemma. Men för oss är det en utflykt. Enkel, men för den skull inte oviktig. Tre böcker var får de låna. Stora killen lånar böcker om Antarktis och Australien och rymden. Lilleman har helt snöat in på Babar och tack och lov hittar han ”Babars resa”, en antik bok med texten skriven i äkta skrivstil.
Kvalitetstid med barnen. Livet när det är som bäst. Det är den inre resan som räknas. Säger jag i ett försök att övertyga mig själv eftersom jag har dåligt samvete för att jag inte har haft råd med någon längre resa. Som om biblioteket skulle kunna ta bort barnens drömmar om legoland. Nästa år kanske.
Jag befinner mig ovan molnen i ett litet flygplan. Molnen är som sockervadd idag. Fluffiga men porösa. Tänker på min tro. Att jag ber ”vår fader, du som är i himlen”. Men jag tror inte på en Gud i himlen. Jag tror att Gud är mycket större än så. Större än jordens skapelse. Större än universum. Vad än jag kan föreställa mig så är Gud större. Bortom himlen, solen och alla andra stjärnor och planeter i universum. På frågan vem Gud är så har mitt svar varit kärleken. Men Gud är större. Och håller mig i sin hand.
Ska strax åka och hämta finaste C på midlanda. Får rå om henne en hel helg. Eller om det är hon som rår om mig, det får vi se. Jag hoppas hon förstår hur tacksam jag är för att hon spontant bokade en resa till Härnösand för att träffa mig, precis just nu. Det är en vän jag är rädd om. Alltid redo. Alltid där. Helt enkelt fabulous!
Det enda som hindrar nuet är det förflutna. Det är slöseri med tid att ångra sig och gräma sig. Dags att släppa taget om det förflutna och välja att vara närvarande. Jag bestämmer över mitt liv och min lycka. Vem har sagt att det nya året måste börja 1 januari. Jag börjar mitt nya, fräscha år och liv den 3 januari.
mariaprytz
Kommentarer