Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Vänner’
Bästisar. Har du haft en bästis? Kanske har du haft flera? Du kanske har ett helt gäng som vuxen? Det finns de som bara har en bästis, resten av livet. Jag har en sån, kanske till och med ett par. De där man kan räkna med när det blåser eller när livet blir förändrat. De som finns kvar när andra tycks behöva välja sida. Sen finns de här nya fina vännerna. Där allt klaffar. Tankarna, praten, skratten och tårarna. En del blir kvar, andra försvinner.
När jag ser min son och hans bästis ihop så vet jag vad en bästa vän är. En man har roligt med, men ändå törs säga vad man tycker till. En man kan tjafsa med i ena sekunden och i nästa skratta med. En som bryr sig. Som man vill sitta nära. Som man vill se i ögonen. Och som dessa små, ligga på soffan och småprata med över en glass. Underbara små vännerna. De bästa.
Det är som det är med Facebook. Kontakter skapas, man hittar vänner från förr och från nyss och plötsligt har man ett till synes gigantiskt kontaktnät. Allt är frid och fröjd tills man märker och ser på Facebook i folks album att vännerna har födelsedagskalas eller gifter sig. Jättekul förutom att man inte har fått något inbjudningskort. Det är då man inser att vänskapen som en gång var så fin, och som man kanske till och med trodde fortfarande var viktig, bara har blivit just det: en kontakt på Facebook. På bara något år har de personer som faktiskt gått på både mina födelsedagsfester, nyårsfester, dop och bröllop tyckt att en annan är mindre viktig för dem. Utan att man ens förstått varför eller när det hände. Lite sorgligt. Och lite smärtsamt. Men ändå fakta som kan vara bra att ha.
Jag märker att jag skriver om mig själv i tredje person. Byter ut mig mot man. Det är så man gör när jag-formen gör för ont, eller hur?
Det finns inget att förlora på att utvecklas. Inget att ångra när man är mänsklig. Inget som förminskar en när man är med människor man litar på. Idag har jag berättat en hemlighet. Något jag lärt mig om mig själv. Jag vet inte varför den kom fram idag, för den skulle inte ha pyst ut än. Trodde inte jag var redo och hade dessutom förväntat mig ett annat mottagande. Det man går runt och bär på som en värkande sten i bröstet kanske inte är det minsta konstigt för andra. Men jag känner mig fortfarande darrig och skör. Mest lättad, ändå. Jag lägger mig ungefär sju kilo lättare ikväll. Klart de skulle få veta. Hemligheten.
Man blir ju nästan lite förvånad när man får vara med på familjehappenings trots att man inte har en partner. Ställde en fråga till en kompis för några veckor sen ”Vad händer på Valborg”? Och vips var vi en av fyra familjer på ett valborgsfirande strax utanför Brunne. Det var samma gäng på midsommar men skillnaden var ju då att jag hade med mig en pojkvän (eller vad kallar man det för?) och hans familj. Jag har aldrig varit singelmamma med barn på fest förut, vad jag kan minnas. Har varit gift kvinna utan man med mig på fest men det är ju en helt annan sak. För faktum är ju att jag inte varit singel så speciellt stor del av mitt vuxna liv. Jag har nån sorts förmåga att gå rakt in i seriösa relationer efter första kyssen. Frågan är om jag har haft tur att träffa bra män eller om jag helt enkelt är för dålig på att sålla och verkligen välja rätt. Låter jag mig hamna i relationer utan att ens fundera på om det var det jag ville?
Nu tappade jag tråden en aning. Det var ju singelmamman på familjefirande det skulle handla om. Tro det eller ej men jag kände mig inte alls som femte hjulet. Mina barn och jag är precis lika mycket värd som familj som en familj som är lite mer standard med två vuxna. Jag kan ha trevligt utan att ha en varm trygg famn som håller om mig eller någon som pussar på mig. Jo det är sant, jag är inte ironisk. Jag kände mig hel ikväll. Och respekterad precis så som jag är. Jag har ju en alldeles egen varm famn som mina barn kan få luta sig i. Ikväll är jag tacksam för mina vänner och för att jag växer lite varje dag. Som en maskros som bryter sig fram ur asfalten.
Hur kan det komma sig att man med vissa människor blir tyst och sluten. Det går trögt och man skruvar lite på sig och ibland måste man fylla ut tysnaden med ”jorå” eller ”så är det” eller gå på toaletten för att hämta ny kraft. Medan andra människor tycks öppna upp kommunikationsspjället till max. Det bara bubblar ut. Om allt möjligt. Nästan för mycket ibland, kanske. Samtalsämnen som avlöser varandra, skratt, tårar, tankar, möten. Att aldrig behöva tänka på vad man ska säga eller oroa sig för att man måste driva på samtalet och söka samtalsämnen. Slippa fundera på om det man säger stannar kvar hos den personen jag pratat med. Det är så skönt med de vänner jag blir så där bubblig, rolig och knasig med. Som när jag åkte ett par stationer längre på tunnelbanan första gången jag träffade finaste Å, bara för att samtalet inte kunde ta slut. Eller som igår efter världens sämsta dag när jag får ligga på kökssoffan hos L och slöa och småprata av mig medan hon fixar mat. Eller när man inser att man har en vän i soffan och klockan är vid midnatt en vardagkväll, men det spelar ingen roll för samtalet är viktigare än sömnen.
Jag har så fina vänner. Jag borde spara alla telefonsamtal, sms och alla mail jag fått de senaste veckorna. För de kryddas med kärlek till lilla mig. Kärlek som borde kunna sparas på burk för att strös över livet när det behövs nåt lite extra. Förvånas lite över alla som sluter upp omkring mig, som vet att jag behöver sällskap. Igår kväll låg jag i fosterställning i soffan och grät (en sån där tokgråt) av besvikelse och ilska över feghet som just drabbat mig, när en vän ringde precis i rätt läge och bad mig komma över och äta. Bara det där att faktiskt förstå att jag behöver lite support på den biten gör att jag blir alldeles varm i hjärtat. Och idag kommer en annan fining bara förbi och säger: ”Hur är det med den här tjejen som jag tycker så mycket om”, och så får jag världens kram. Tänk alla mail jag fått från klubben med pepp. Och så det där fantastiska meddelandet jag fick av en man jag knappt känner, med ord som fick mig att klättra upp en bra bit på må-bra-stegen. När jag tänker på allt det här så svämmar hjärtat över av kärlek till er, alla er som ger så mycket. Tack!
Det är stort att mitt yngsta barn har en bästis. En absolut bästis, inget snack om saken. En liten blond kille med eventuellt ännu starkare vilja än min bestämda fyraåring. Tillsammans med kompisen lär sig min kille att man måste samarbeta och bestämma ungefär varannan gång. Det är inga problem att låna ut saker till sin bästis. Och viljan att ta hand om och att skratta med är så påtaglig. Det härligaste är att de är så trygga med varandra i sina hem. Idag var vi i en lekpark mina barn, fyraåringens bästis och jag. Drack varm choklad och åt bullar. Lekte, stojade. Jag satt i solen och lyssnade på alla rollspel som tog plats. Jag kan tycka att det är enklare när det blir minst ett barn till att ta hand om.
Så som fyraåringen och hans bästis hör ihop, så är det nog när man är fyra, fem år. Precis så var det för sexåringen och hans dåvarande bästis i samma ålder. De visste precis hur de skulle leka ihop så varför blanda in någon annan? Men plötsligt dyker det upp nya intressen och nya vänner, och några av de gamla vännerna kanske går åt andra håll. Utveckling, både spännande och smärtsam. Men igår dök en vän från förr upp här hemma. En dagisvän som jag tror att sexåringen saknat mycket. En otroligt söt, glad och härlig flicka med lockigt hår. Båda barnen bara försvann in i lekens värld, jag såg inte skymten av dem på tre timmar. Lite fnissiga åt varandra först: det hade ju tillkommit någon decimeter på höjden och ett antal tappade tänder sedan sist de sågs.
Jag tycker det är härligt när mitt hem fylls av barnens vänner. Minns mina egna första vänner. Hur oerhört viktiga de var! Och hur viktiga en del av dem fortfarande är för mig, så självklara även om vi inte ses så ofta. Alla Gränsgatans ungar, till exempel. Saknar er.
mariaprytz
Kommentarer