Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Vänskap’
Visst är det konstigt att man kan bli gladare och starkare trots att man pratat med någon om saker som gör en gråtig? När man är som mest sårbar så dyker det ibland upp någon som får en att hitta balansen på den tunna
Ikväll känner jag mig tacksam. Tänker på dig därute som jag för allt i världen inte skulle vilja byta med. Du är stark. Du är superbra. Ge allt och du får tillbaka. Av någon.
Nu känns det lite bättre. Har fått prata av mig med en människa som förstår. Som orkar lyssna. Det är som att det släpper när det får komma ut. Och så får jag höra till mig själv berätta om varför och därför och hur, och så ser jag att det måste ha varit rätt beslut. Hade det varit rätt så hade det funnits en lösning. Det är bara det att inte hjärtat hänger med.
Men en del personer dyker upp när man verkligen behöver dem, när man behöver vrida på kranen. Har inte pratat med honom på länge nu. Ändå känns det precis lika bra som förut. Ännu bättre än någonsin, tror jag, för någonting har hänt med honom. Han har öppnat upp sig, fullständigt medvetet. Nästan så jag fick puls, det är så spännande när människor hittar vägen ut, vägen fram, bara för att de vågar se sig själva både i nuet och i backspegeln. Han har bestämt sig. Så jäkla modigt. Och moget. Han hade kommit fram till att han hade haft fel, att han hade gjort precis tvärtom mot han kände. Och han har vågat göra ett försök att rädda den kärlek som han nu vet var rätt. Han tänker vänta på henne. Jag hoppas att det ger resultat, för det är han värd. Önskar att fler vore som honom.
Jag har vältrat mig i lyx och njutit av varje minut. Det var inga som helst svårigheter att spendera tre timmar på relaxavdelningen på simhallen. Helt underbart. Förutom att vi provade alla pooler (även den kalla) och äventyrsduscher (även det kalla programmet) och så klart även torrbastun så infann sig lugn och harmoni bara av själva miljön. Fräscht, rent, lugnt. Det var jag och min fantastiska väninna och kanske 7-8 tanter där. Tanter som gallskrek när duscharna var kalla och fnittrade som tonåringar när det började dofta eucalyptus. Ganska roligt att lyssna på mellan varven. Att få vara i sig själv trots sin ganska fula och för stora bikini (måste köpa upp mig om jag ska bli strandsnygg i sommar…) och känna att det är tillåtet att lulla runt utan att behöva dra in magen är rätt skönt. Tjejdag på relaxen innebär kvinnor i alla former och storlekar och faktiskt helt utan känsla av bedömning. Jag skulle vilja gå på relaxen en gång i veckan, men jag kanske åtminstone kan unna mig det en gång i månaden. Because I’m worth it.
Vi har haft främmande ikväll, som man säger hemma i Sveg. Främmande, vad är det för ord? När det är ganska ofrämmande människor som kommer så behöver man inte skura golvet eller plocka upp leksaker. Det är som det är och jag ser ut som ett troll som jag brukar göra när jag är lite stressad men det gör ingenting. För det går bra att hoppa över en tågräls och eftersom vi tittar varandra i ögonen när vi pratar så spelar det ingen roll att min klänning är skitig. Med detta sällskap är vi oss själva hela högen. Om vi är i deras hem så beter sig mina barn som om de vore hemma. Och detsamma gäller omvänt. Spelar ingen roll vilken av mammorna man vänder sig till. Min rätt försiktiga storkille blir fullständigt oförsiktig i denna väns sällskap. De småbrottas och åmar sig och håller på och fjantar runt. Fniss fniss, trams trams. Ganska påfrestande men ändå rätt skönt. Att våga vara som man känner för. Känner att den här vänskapen växer sig allt starkare, både för de små och oss lite större. Tycker om att ha dem i våra liv. Ikväll bjöd vi på vi kalas för H eftersom vi missar hans riktiga kalas. En supermysig kväll.
Men en sak var kanske inte helt sann, av det jag sa ikväll. Jag sa att jag ibland ångrar att jag flyttade från Stockholm. Visst gör jag det men om jag tänker till ordentligt så är jag tacksam för mitt Härnösand. Här har jag möjlighet att ha ett liv i all enkelhet men ändå det stora som innebär att jag kan klara att försörja mig och mina barn. Det blir massor av tid över som jag annars skulle ha suttit på tunnelbanan. Människor är i allmänhet enklare och mer okonstlade här. Och jag kan inte bo i en vackrare stad. Snart är det sommar och staden fylls av människor, båtar och utomhusrestauranger. Jag trivs bättre och bättre ju längre jag bor här, och det beror väl på att mitt liv berikas av fler och fler vänner, även om vänskapskretsen utökas oerhört långsamt i en stad som har rätt tajta umgängeskretsar.
- Mamma, tack så mycket för den här jättebraiga dagen, säger min storkille när jag nattar honom.
Tack själv alla. Tack!
Det är ju för lustigt. Gamla pojkvänner hör av sig lite här och där just nu. Ikväll en kille jag hade när jag var 16 år. Jag minns halsbandet jag fick när fyllde år. Och så minns jag vilket muskelknippe han var. Och en annan gammal kärlek som jag snackar med ibland, som jag var med när jag var 18, han är ju bara för härlig. Alltid glad och sprallig. Det här får mig att tro att 15 år är lagom tid att bli vän med sina ex igen om man nu har det behovet.
- Men du är ju jäkligt snygg i alla fall, säger min fina väninna som om hon menar det.
Kommentaren kommer efter att jag har berättat att jag känner mig tom. Att jag känner mig lite uppgiven.
Känner mig allt allt annat än snygg. Rufsigt hår, rödgråten, osminkad, jeans och luvtröja. Förutom mitt för tillfället lite trashiga jag så kanske jag kan vara snygg om jag anstränger mig. Oavsett om jag är det eller inte så känns det rätt bra att höra just nu. Får mig att snyfta lite men ändå känna: okej, jag känner mig jävligt misslyckad men nån tycker att jag är fin. Ändå. I alla fall.
- Skaffa en t-shirt, fortsätter hon. På den kan det stå: ”Singel och kräsen. Men det är värt det!”
Småpratade lite med bästa Å om det här med att må bra förut idag. Att vara nöjd med tillvaron. Jag upplever ofta att jag vill någon annanstans än att vara precis där jag är just nu. Strävar framåt, bort, hit och dit. Jag är tydligen inte ensam om det. Så kom vi på det, svaret på varför vi gör så. Det handlar ju bara om oss själva. Att vara nöjd med sig själv, att vara good enough. Den dagen jag är nöjd med den jag är kommer jag förmodligen att vara nöjd precis där jag är. Lätt som en plätt, eller?
Saknar din energi, min vän. Så långt borta är du men jag behöver bara tänka på ditt skratt för att bli glad. Finaste Å som är långt där borta i Kongo. Overkligt långt borta.
Jag har goda vänner på intåg. Nu är det verkligen nedräkning. På fredag kommer C, C och J. En av medlemmarna i sällskapet kommer att saknas oss, världens bästa Å som är i Kongo. Men vi andra kommer att prata, skratta, skratta lite till och bara ha det bra. Tänk att dessa underbara människor åker ända från Stockholm för att hälsa på mig, eller snarare för att skapa tid för oss tillsammans. Ett gäng jurister, fullt upptagna av karriär, jobb och annat i livet, men som tar sig tid för oss och vår vänskap. Jag blir lycklig av tanken på dem. De här vännerna släpper jag aldrig. De har funnits där från den dag vi träffades. Genom vått och torrt, stort och smått. Vi vet i princip allt om varandra och ändå, eller kanske tack vare det, så står vi kvar.
Hade en diskussion om vänskap ikväll. Det vi inte kom överens om var huruvida det tar energi att hålla liv i vänskap eller inte. I vissa fall tar det energi. När det var länge sedan man hördes eller när man blivit för olika eller när man kanske känner sig sviken eller förbisedd. Då vissnar lusten att höra av sig. Med en del kan vänskapen hålla i sig oavsett om man hörs eller inte. Andra försvinner ur livet, helt eller delvis. Men jag skulle aldrig säga att det tar energi från mig att hålla liv i viktiga vänskapsrelationer. Det ger så enormt mycket mer energi än det tar. Jag blir peppad bara att tänka på att vänner ska komma hit, eller om jag planerat att hälsa på någon. Spontana besök från vänner i stan kan rädda en dag, ja kanske en vecka.
Finaste vänner, ni som är här nära och ni som är långt borta, ni betyder otroligt mycket för mig. Vi hörs och ses snart!
Önskar jag kunde skydda honom, min skolpojke.
- Han vill inte vara med mig längre, säger han och tittar mig djupt i ögonen.
Vill säga något som tröst men hittar inte orden. Försöker peppa honom att lära känna nya vänner.
Men det gör ont. Jag vet att det gör det. Vänskap kan vara så fin och ändå ibland smärtsam. Men att förstå att vänskap kan ta nya former och finnas i många personer och variera med tiden, det är för svårt att förklara på något vettigt sätt och kanske helt enkelt för svårt för honom att förstå. Men jag kan svara ja på frågan:
- Kommer du alltid att vara min vän, mamma?
Bjöd in mig själv till påfyllning av energi hos hon som har mycket av den varan just nu. Sett till vad vi gjorde och vad som hände så är det väl ungefär så här det kan vara när man är hemma hos en 3-barnsmamma:
1) Jag skrämde slag på lille M genom att låtsas ta honom. Liten blev ledsen.
2) Hjälpte mellan M att riva ost och göra en pizza. Pizzan såg jättegod ut men blev den verkligen det?
3) Blev serverad en jättegod raw-food-middag
4) Tvättade lille M som varit utan blöja och roat sig med att bajsa lite här och där
5) Fick en kopp kok-kaffe och en chokladbit
Men vad som hände var ju bara en härlig del av någons vardag. Det som var viktigt var dialogen. Att mitt emellan och under alltihop lyckads föra en väldigt givande diskussion. Om att vara närvarande i nuet. Om att sträva mot att göra maximalt av det vi brinner för. Om att våga vara sig själv med allt vad det innebär. Vad som är sunt och hälsosamt för kroppen och hur vi ska hitta dit. Hon är inne i sin stora, härliga energi nu, min väninna. Det är skönt att vara en del av det när energin i mig pyser ut åt lite fel håll. Samlar upp mig själv och gör mig själv medveten om vad som skapar hålen i mig.
mariaprytz
Kommentarer