Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Vi tre’
Man blir ju nästan lite förvånad när man får vara med på familjehappenings trots att man inte har en partner. Ställde en fråga till en kompis för några veckor sen ”Vad händer på Valborg”? Och vips var vi en av fyra familjer på ett valborgsfirande strax utanför Brunne. Det var samma gäng på midsommar men skillnaden var ju då att jag hade med mig en pojkvän (eller vad kallar man det för?) och hans familj. Jag har aldrig varit singelmamma med barn på fest förut, vad jag kan minnas. Har varit gift kvinna utan man med mig på fest men det är ju en helt annan sak. För faktum är ju att jag inte varit singel så speciellt stor del av mitt vuxna liv. Jag har nån sorts förmåga att gå rakt in i seriösa relationer efter första kyssen. Frågan är om jag har haft tur att träffa bra män eller om jag helt enkelt är för dålig på att sålla och verkligen välja rätt. Låter jag mig hamna i relationer utan att ens fundera på om det var det jag ville?
Nu tappade jag tråden en aning. Det var ju singelmamman på familjefirande det skulle handla om. Tro det eller ej men jag kände mig inte alls som femte hjulet. Mina barn och jag är precis lika mycket värd som familj som en familj som är lite mer standard med två vuxna. Jag kan ha trevligt utan att ha en varm trygg famn som håller om mig eller någon som pussar på mig. Jo det är sant, jag är inte ironisk. Jag kände mig hel ikväll. Och respekterad precis så som jag är. Jag har ju en alldeles egen varm famn som mina barn kan få luta sig i. Ikväll är jag tacksam för mina vänner och för att jag växer lite varje dag. Som en maskros som bryter sig fram ur asfalten.
Just idag var det som om luften var lättare att andas när jag öppnade ytterdörren och gick ut. Det hade varit minusgrader i natt, lätt frost glänste i snöfritt gräs. Ute var allt tyst, stilla. Som om stan hade tagit sovmorgon från julestress och julestök. Hade det funnits snö hade jag fallit bakåt och gjort en stor och vild snöängel.
Livet känns lätt, jag känner mig fri och glad. Inget som tynger mina axlar just idag.
Jag och killarna gick till kyrkan idag för att vara med och fira och ta emot vår nya biskop. Och grabbarna mötte någon som de blev gladare att möta än om de hade mött Jesus själv: den efterlängtade och högt värderade P. Äldste sonen såg honom direkt:
- Hej P, jag har saaaknat dig!
Och den lille blev lite blyg men samtidigt så innerligt glad.
Två sekunder senare hade barnen kidnappat honom in till lekrummet och släppte honom inte förrän det var dags för oss att gå hem och äta. Efter det har frågorna haglat.
- Tycker inte du om P längre?
- Jo det gör jag, jag tycker jättemycket om honom.
- Men varför bor han inte med oss då?
- Ibland fungerar det inte för vuxna att bo ihop. Nu bor han med M i sitt hus.
- Men jag saknar P! Gör inte du det mamma?
- Jag förstår att du saknar honom. Det gör jag också ibland.
- Men mamma, varför är inte han din kille?
- Vi passar bättre som kompisar.
- Men mamma…
Nu värker hjärtat. Eftersom de små saknar så mycket hela tiden. Är det inte efter den ena så är det den andra. Är det farligt att sakna?
Metropolen Sveg har nu ökat populationen med tre prytzar. Två av dem sover efter stoooora lass med mat och glass hos mormor.
På vägen hem fikade vi hos morfarn. Och spelade fotboll. En 66-åring och en femåring som tacklades om fotbollen var en ljuvlig syn. Självklart var matchen på fullt allvar hos båda spelarna. Vi hann också mata en galen höna och en sällskapssjuk bagge.
Vilka härliga människor som finns i mina barns liv. Min familj.
Och jag som trodde att jag var provocerande som har lika många prinsessklänningar som piratkläder i barnens utklädningsvrå. Visst är det provocerande med pojkar i klänningar, folk som kommer hit skrattar gott när lille E tar på sig den blå prinsessklänningen (han gillar blått och han gillar fina klänningar, vad är det för konstigt med det?). Varför är det så konstigt med killar i kjol? Det handlar om rangordning av kön. Kvinnor stiger i anseende när de klär sig "manligt" medan män degraderas då de klär sig i klänning/kjol.
Men har du läst den här artikeln i SvD (ja jag gillar SvD) som handlar om ett 2,5-årigt barn vars könsidentitet är okänd.
Nora och Jonas vill inte tala om vad deras barn Pop, 2,5 år, har för kön. De vill ge Pop en så neutral uppväxt som möjligt. Ofta gissar folk att Pop är en pojke – eller en flicka – efter vad Pop har för färger på kläderna just den dagen. Pop ska slippa att bli bemött på ett visst sätt av omgivningen på grund av sitt kön.
- Det är taskigt att släppa ut sitt barn i världen med en lapp i pannan där det står rosa eller blå, säger Nora.
Läs mer här:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd
Den här artikeln har tydligen väckt enorma reaktioner hos läsarna. Själv tycker jag att det är intressant, jag har lite svårt att ta ställning. Skulle behöva en uppföljning när h*n blir större. Det vore väldigt intressant att veta vad den här Pop gillar för leksaker. H*n vet tydligen själv sitt eget kön och är han så skyddad att han då inte låter kan påverkas av hur samhället är uppbyggt för övrigt? Finns det verkligen inget enklare och bättre sätt att jobba med genusperspektiv än att hålla undan sitt barn från omvärlden? Jag gissar att det är en pojke. Det bara känns så. Det lustiga är att jag blir nyfiken på att veta. Och varför det är så viktigt att veta om det är en pojke eller flicka, det vet jag inte, men det handlar väl om att det är det första som händer när man föds: att det ropas ut vilket kön man har. Tio fingrar och tio tår kommer i andra hand.
På barnens dagis uppmärksammades för en tid sedan att barnen hade hårda och mjuka symboler beroende på vilket kön de har. Varje barn har ett djur där de hänger sina kläder, där de har sina saker osv. Tjejernas djur var "mjuka" djur, som katt, nyckelpiga, fjäril, fågel medan killarnas var krokodil, spindel och orm. En av mammorna på dagiset är forskare i ämnet så jag tror vårt dagis har stora möjligheter att lyckas så bra som möjligt med genusfrågorna.
Igår lekte killarna mamma-pappa-barn i badet på storebrors initiativ. Lillebror skulle vara mamman och storebror var "bejbysen" (barnet). I leken användes en vit handduk som blöja på den ganska stora bebisen. De hade helt otroligt kul och i deras värld var det inget konstigt med denna lek. Jag försöker vara en medveten mamma vad gäller frågan om genusperspektiv. Jag målar, leker rollspel och har diverse olika leksaker. Däremot är killarna mest intresserade av bilar, tågbanor, lego, mekano, cars och byggare bob hur jag än gör. Möjligtvis att de gillar att leka med köksprylar och affär. Till min stora sorg är min gamla hederliga 70-talsbarnvagn kvar hos pojkarnas pappa, jag hoppas verkligen att jag får tillbaka den någon dag. Likaså alla mina dockkläder. Det skulle vara ett trevligt inslag i en ganska pojkig värld.
Nu har jag äntligen ordnat en bildblogg där jag har lösenordsskyddade bilder till er som gillar mina busfrön. Säg till så får ni lösenordet.
http://mariaspussel.wordpress.com/
mariaprytz
Kommentarer