Det här är ett riktigt bra recept på lasagne, eller snarare fusklasagne, som fungerar klockrent en stressig måndag. Vi skopade i oss hela formen på tre personer fast jag hade tänkt att det skulle räcka till en matlåda. Borde vara ett hyfsat betyg. 

Köttfärssås

600 g nötfärs

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

En skvätt vin eller balsamvinäger 

1 förpackning krossade tomater

1 klick tomatpuré

1 klick chilisås

1,5 köttbuljongtärningar 

1 dl vatten

Peppar

1 tsk honung

Basilika, oregano, timjan, mejram, örtsalt
Rör ihop créme fraicheröran:

3 dl créme fraiche

2 dl grädde

Örtsalt

2 dl ost

Färska lasagneplattor
Gör så här:

Bryn lök (jag rev löken på rivjärn) och vitlök i panna. Ställ åt sidan. Bryn köttfärs, häll i lök och alla andra ingredienser. Låt puttra så länge du orkar vänta. 20 min kanske? Gärna mer!

Rör ihop röran.

Ha ett lager köttfärs i botten på en form. Varva lasagneplattor och köttfärs. Bred créme fraiche-röran ovanpå och toppa med lite extra riven ost. 

In i ung på 200 grader i 25-30 min (gärna längre ner i ugnen. 

Mums tycker vi!

  

Först ett pass i curlinghallen och sen ett pass i skogen. Surrealistisk kontrast mellan kylan i curlinghallen och den magiskt varma sensommardagen med skogslöpning. Det var så vackert där vi sprang jag och Jessica. Hon tar mig till så vackra platser. Berikar mitt liv. Får mig att se det fina. 

Sen tillbaka till verkligheten. Tråkgörorna. Måstena. Gräsklippningen. Ja förlåt men nu gnäller jag. Det är tråkigt att klippa gräs! Går väl an större delen av sommaren men nu vill jag inget mer. Det får bli äng här istället.

Firade att barnen kom hem med grillade hamburgare med massa godsaker på och majskolvar. Höjdarkväll. Stoppade mer två nyduschade killar i sängarna. Kan andas ut. Nu är de hos mig. Tre veckor nästan. Vi är tillsammans. Allt är som det ska vara. 

   
 

Det är något magiskt med säsongens första ispass. Lite vingligt men ändå bekant. Lite stel. Hitta linjen. Få kroppen åt rätt håll. Hitta farten. Så härligt. Och den här månaden får jag sällskap av canadensiska Alison som ska jobba här en månad. Fick även bjuda henne på lite middag. 

För övrigt åt jag surströmming igår. Nån som trodde att jag skulle träffa Alison igår och varit rädd att jag skulle bjuda henne på surströmming. Så elak är jag faktiskt inte. Nog för att det är exotiskt men nja… Hon var tacksam att hon sluppit undan. Men till er som inte äter säger jag bara: stackars er! Ni missar årets höjdpunkt. Det godaste goda. Tack kära föräldrar för att ni tvingade mig att smaka. 

En annan lustig upplevelse idag var att vara korvgubbe hela förmiddagen för Edvins fotbollslag. Det var riktigt roligt. Sen vann han sina matcher också. Ännu bättre. Och imorgon kommer de hem, mina boys. Har sett dem lite då och då iofs men nu längtar jag halvt ihjäl mig. 

   
 

Om du vill något: sätt upp målsättningar, planera och kör. Hitta inte på ursäkter. Skapa förutsättningar. 

Bästa som nånsin kunde hända var när jag tog in ett löpband i hemmet. Undrar hur många mil det gått? 

Kom hem från Sundsvall kl 21.10 ikväll. Jobbat hela dagen och sen haft lagmöte hela kvällen. Hade jag inte haft löpband hemma hade det varit motigare med intervallerna. Troligtvis hade jag ändå gjort det, men det hade varit lite segare. Så nu en timme senare och åtta 4-minutersintervaller avverkade får jag checka av dagens pass i träningsdagboken. 

Nån undrade om jag inte svettas när jag tränar. Jo. Jag fullkomligen flyter bort. In i duschen! Här är den osminkade sanningen efter ett pass på bandet. 

   

  

Det är något väldigt kärleksfullt över att bjudas in till en familj på middag. Det är nog ett av de tydligaste kärleksspråken för mig. När någon gör något för mig. Då känner jag mig omtyckt. Det är inget fel med gåvor. Men när någon bjuder mig på egenjagad grillad älg, hemodlade grönsaker, dagsfärska bär, egenplockade kantareller, ja då känner jag att det är det finaste man kan göra för någon. Att öppna sin famn och bjuda in. Pyssla om. Tacksam och vansinnigt mätt. Försökte stå på händerna. Det gick inte ikväll. Ett mått på att jag ätit för mycket?

På gymmet på lunchen var jag nästan tillbaka på normal nivå. Testade till och med marklyft. Inga rekordlyft direkt men jag mådde bra efteråt. Två veckor efter operationen. Kanske blir en liten löprunda snart. Ute alltså. Om jag vågar släppa taget om löpbandet och närheten till hemmet om jag inte håller. Snart. 

För övrigt ser jag ut som hulken ibland. Får tacka min far för generna. Jag tycker väldigt mycket om muskler om någon missat det. Tyvärr är jag inte lika stark som jag ser ut, men jag kan säkert bli. 

   
    
 

     

Social överdos. In i kaklet direkt. En veckas jobb plus laghelg på det. Helt slut i huvudet. Landade i en solstol hemma på altanen på eftermiddagen. Hade tänkt träffa någon. Hittade inte kraft till nån mer än mig själv. Somnade i solen. Tog till slut tag i träningen men sen var orken slut. Orkar inte höra mer prat. Det blev Bron på Netflix i ensamhet och i ett litet ryck av rastlöshet nu vid 22.30 kände jag att det var dags att öva handstående. Läste nån som hållit på och övat i sju år innan hon lyckades. Så länge tänker inte jag hålla på. Om jag håller på varje dag i två veckor borde jag kunna stå fritt i minst tio sekunder väl? Nu klarade jag typ tre innan jag tappade balansen.

Huvudstående kan jag ju stå i hur länge som helst nästan. Så vad är problemet med handstående? Axelstyrkan gissar jag. Bara att öva. 

   
   

Imorgon är det fredag och jag har förmånen att få känna fredagsfeeling eftersom jag börjat jobba. Jag har planer. Det vankas skaldjur och västerbottenpaj och troligtvis ett iskallt glas vitt. Med härliga samtal och glada ögon. Det är mysigt att längta. Att ha något att se fram emot. Det är det bästa med att jobba: att det blir lite kontraster mellan helg och vardag, lite skillnad på vänner och kollegor, variation mellan tidig morgon och sovmorgon, jobbkläder och slapparkläder. Inte för att jag direkt skulle ha något emot att fortsätta idrotta på heltid men ändå. Om jag nu får vara galet positiv så är det inte alla som får ha turen att gå till ett jobb de trivs med. Eller att ha ett jobb alls. 

  

 Åt hallon direkt från busken på min kvällspromenad. Det går nog inte att toppa den förrätten.  

De nyfrälsta finns överallt. På sommaren ser man många nyfrälsta löpare till exempel. Gissar att bilderna på Insta kommer att börja avta snart. Alla måste inte springa. Men vi som gillar det kan ju fortsätta. 
Jag har ganska lätt att bli nyfrälst. Köpte en mountainbike förra sommaren till exempel. Cyklade några rundor och tyckte det var fantastiskt. Men usch vad snabbt det blev tråkigt. Jag hatar att cykla själv. Det är nog kanske det tråkigaste som finns. En cykel kommer snart på Blocket. Det som däremot var en bra investering var min TRX. Det är en riktigt bra träningskompis.

En annan sak är juicepressen. Hur kunde jag tro att jag skulle gilla den? Jag gillar inte ens rivna morötter utan vill mest ha grönsaker som de är. Hur kunde jag tro att jag skulle gilla en sörja med grönt i? Det var kul tre gånger. Jag lade säkert upp nån bild. Juicepressen är nu mera mest ett hån. Inte min grej. Det som däremot är min grej är mixern och smoothies. 

Jag har blivit nyfrälst i yoga, GRIT, body combat, längdskidor, meditation, spinning, styrdans, löpning i grupp och lite allt möjligt. Trott att jag älskat det, men kanske mest gjort det för att andra testat det och gillat det så mycket. Egentligen är jag ju bara en ensamvarg som älskar att kötta på i gymmet eller att springa skiten av mig på välkända löprundor. Träna hårt utan krusiduller. Det är min grej. Jag behöver inte hälsofrälsas. Och det bästa är att ingen behöver göra som jag. Följ din egen känsla. Det som fungerar för just dig i längden. Eller bara just nu. Bara att testa sig fram och vara sann mot sig själv, så kanske lusten finns kvar även i december. Träna med glädje. Träna innerligt.

  

Någon frågade vad jag söker efter hos en man. Jag skrattade och svarade:

– Jag söker inte. Men det räcker kanske med att han är lång eller stark och snäll.

Men hallå. Har jag inte kommit längre? Det är nog rätt uppenbart att jag fallit för snygga mörka män ett tag. Starka, ja visst. Långa, jo nån har väl varit det. Snälla? Ja kanske, men inte nödvändigtvis tydligen. 

Jag är petig nu. Om jag ska vara ärlig är utseendet oviktigt. Åtminstone inbillar jag mig det. Jag söker passion och närvaro. Intensitet. Vilja att vara nära. Vill vara helt galet kär. Vill ha roligt. Hitta på saker. Söker energi. Prata tills mitt i nätterna. Inte vilja sova. Vill skratta, leka, mysa. Längta, mötas av åtrå, känna lust. Respekt, tillit, trygghet. Känna en samhörighet. Känna att jag vill stanna just där i den där famnen. Och att den famnen vill ha just mig. 

Jag klarar mig rätt bra själv. Så varför nöja mig med mindre? Okej vissa saker kan jag kanske tumma på. Och jag är glad att jag tagit mig ur ”aldrig-mer-en-man-fasen”. Det är nog en av de bättre sakerna med den här sommaren. Att dörren står på glänt i hjärtat. 

  

Det är roligt att få vara med. Särskilt när man egentligen inte kvalar in. Kiörningsgatans nedre del hade fest ikväll och vi var inbjudna fast vi bor på gatan ovanför. Visserligen i hörnet men ändå. Väldigt trevligt. Barnen hade lika kul som jag. Jag skiner som en sol på insidan. När mådde jag någonsin så här bra? 

Plockade för övrigt en hink hallon idag. Bjöd på hallonpaj till efterrätt. Rikare blir man inte! 

   
   

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.