Jag har ingen aning om hur många vi var på kvällens pass med inlöparna. Kanske 25-30 personer som pratade olika språk. Vet de ens vad allemansrätten innebär, tänkte jag. Och vad händer om någon försvinner? 5 svenskar tog varsitt gäng och drog iväg för att orientera. Leta hitta-ut-kontroller i skogen. Jag vägrade vara gruppledare. Jag är usel på kartor. Jag kan bara springa. Konstigt att absolut ingenting har fastnat efter alla idrottstimmar vi spenderade i skogen hemma i Sveg. Jag ansåg nog att jag aldrig frivilligt skulle orientera igen. Så den kunskapen blev på nåt vis inte sparad. Sen tror jag att jag förlitade mig på min parhäst Eva på den tiden. Eller så är jag bara talanglös. Jag har absolut inget lokalsinne och hittar knappt hem från jobbet. Men jag älskar att vara i skogen. Så jag hakar gärna på alla som frågar om jag vill ut och leta kontroller eller springa trail. Så folk har fått för sig att jag är duktig. Så är det inte. Vore jag ensam så vore jag chanslös. Faktum är att de asylsökande som var med oss idag hade mer koll på läget än jag. Trots att jag borde ha varit betydligt mer i de här skogarna än dem. Och jag har tagit ganska många kontroller med Jessica så nåt borde jag ha lärt mig. Men nej. Jag erkänner. Jag orienterar hellre än bra. Jag tar gärna rygg. Jag är ett utmärkt glatt sällskap som galopperar friskt över ris, bäckar och berg. Men hittar gör jag definitivt inte. 

Alla kom tillbaka till högslätten efter skogsäventyret. Tack och lov. Det var för övrigt en magisk vårkväll på alla sätt.

Det bara swishar förbi fina citat på instagram. Oftast tänker jag bara ”jaha” och så är det inget mer med det. Boring. Men idag postade en vän den här och den är ju bara mitt i prick för mig:


Det är bra att man får göra precis vad man vill för att må bra. Jag har inget emot att andra är hooked på yoga. Själv har jag insett att det bästa jag kan göra för min kropp är att vara riktigt jädra stark och att äta precis vad jag känner för. Till och med löpningen har fått backa undan för styrketräningen. Jag kommer ändå aldrig att vinna nåt marathon. Kommer inte att vara i närheten. Springer gör jag för att få bra kondis och då behövs det inte så många pass i veckan. En annan anledning till löpningen är möjligtvis naturupplevelsen. Den är kanske ännu viktigare. Men det är styrketräningen som jag mår allra bäst av fysiskt. 

Jag ”fejkar” lite yoga ibland. Står på huvudet och gör lite sköna övningar. Baby pose, typ. Men följer jag ett yogaprogram så dör jag nästan av tristess. Och juicepressen står i källaren som ett hån. En gång har jag använt den. EN! Edvin försökte hjälpa till den gången. Ett par år sen nu. Det blev skitäckligt. Morötter ska ätas i fast form har jag bestämt. Liksom alla andra grönsaker. Juicepressen kommer snart på en auktionssida nära dig. Skynda och fynda, du som är lagd åt juicehållet. Själv kör jag på marklyft, bänkpress och knäböj. Äter inte så ofta pizza men skulle göra det om jag hade lust. Principer och dieter är verkligen inte min grej.

Sista april med sol och goda vänner. 16 personer i huset, utan att det sprängdes. Ibland är det bra med yta. Ifjol haglade det när vi stod ute och grillade. Så i år tog vi det säkra före det osäkra och käkade stek inomhus. Ingen ville stå ute och frysa vid grillen. Då blev det givetvis varmaste dagen i april. Vi kunde sitta ute och dricka kaffe i bara t-shirt. Hade kunnat sitta ute hela kvällen om det inte vore för att vi skulle iväg på majbrasa. Alltså det här med majbrasa som tänds kl 19. Why? Blir inte direkt nån stämning med brasa i fullt dagsljus. 

Idag har vi varit lite slitna. Sprang en runda på dryga milen, spelade badminton med Adrian, men sen har det varit Harry Potter-marathon med Edvin. Har som mål att se alla filmerna utan att somna. Ja alltså inte alla på rad men på ett par veckor. Harry Potter-filmerna har annars fungerat som sömnpiller för mig. Helt omöjligt att hålla sig vaken. Vi klarade av film nr 3 idag. Jag sov bara fem minuter… Säg inget till Edvin ;) 

Det har varit lite körigt i media de senaste dagarna. Media vinklar allt lite hur som helst, orsaker och anledningar till varför jag gör det ena eller det andra. 
Det söks efter ett scoop, så klart. Det får man räkna med. Hur mediatränad jag än är, så får jag problem när media vill skapa en konflikt. Tidningen Yippies reportage tycker jag dock mycket om. Där finns det en helt vanlig människa. Där blev det skrivet det som jag faktiskt sa. Heja Lars och Pawel. Trevligt att ha er på besök. 

Men nu är det så här: Jag lämnade inte mitt lag för att bli coach. Jag valde att lämna gamla laget av massa anledningar. Vissa kan jag prata om, vissa väljer jag att hålla för mig själv. Jag saknade främst motivation att fortsätta i samma hjulspår. Kunde inte visualisera mästerskapsmedaljer. Tyckte att vi kom längre och längre bort från målen. Det blev svårt att motivera varför jag lade så mycket tid och energi på något som inte kändes så roligt och utvecklande längre. Det är min egen bild och speglar inte alls mina före detta lagkamraters bild, så klart. De satsar ju vidare, vilket känns bra. 

Redan efter förra säsongen kände jag stor tveksamhet att fortsätta. Men jag tänkte att om bara resultaten kommer, så kommer allt att kännas bättre. Men resultaten uteblev. På de tävlingar som är viktiga för mig. Tre ganska misslyckade VM på raken. Kanske inte helt dåliga år då vi lyckades rätt bra i några internationella tävlingar och även tog elitserieguld. Men det räcker inte för mig. Det väger inte upp mot de uppoffringar jag gör privat. Då kände jag att det är bättre att jag tar ett kliv tillbaka. Så laget får en chans att satsa med någon som tror på samma saker vad gäller ”vad, hur och varför”. Laget hittade väldigt snabbt en bra lösning med en annan duktig spelare. Kändes väldigt skönt för mig. 

Sen efter avhoppet så kom då frågan om jag ville satsa som coach för ett annat lag. Konkurrenter. Vilket i och för sig alla svenska lag är. Så ska man coacha så blir det en konkurrent. Om man inte coachar herrar då så klart. Jag blev glad av frågan. Men samtidigt tveksam. Är jag redo? Men efter ett par veckors funderingar så kände jag att det här är något jag vill testa. Det känns utvecklande och spännande. Kunna dela med mig av min erfarenhet. En helt annan roll. Kunde inte tänka mig att det skulle bli sånt ståhej. Det är ju inte så att jag ska spela i ett annat lag. Jag ska coacha. 

De flesta som känner mig är stöttande och peppande. Förstår att det här är en chans för mig att växa och utvecklas. Ser det som positivt för svensk curling att jag kommer att finnas kvar. Dock inte alla, vilket känns väldigt tråkigt. 

Men alla är sig själv närmast. Så även jag. Och jag tror att jag kommer få en spännande tid framöver. 


Bild ur Yippie Härnösand 

Att först springa rakt in i en vägg så fingret går av och står rakt ut. Tillbringa en dag på akuten. Fraktur. Gips. För att tre dagar senare halka i en slänt och sabba hela gipset. Börja om igen. Tillbaka till akuten. Nytt gips. 

Min yngste son liksom. Det går lite snabbt ibland. Kroppen hänger inte med. Det är samma för mig. Samma för min mamma. Otur och lite klumpighet i rakt nedstigande led. 


Kommer hem från jobbet och möts av ett meddelande. En kärlekshandling. Edvin har ställt sig och gjort fruktsallad åt mig. Med sånt som jag kan äta. Jag som är allergisk mot nästan allt. Så himla gulligt så jag var tvungen att börja gråta. 


Sen ställer han sig och lagar american blueberry pancakes till middag åt mig och storebror. 

Det är nästan så att jag börjar ana oråd. Har det hänt något på skolan? Har han hamnat i trubbel? Behöver han högre månadspeng? Eller är det bara en fantastiskt omtänksam liten person jag har som barn? 

Vissa dagar känner jag att jag bara kan luta mig tillbaka i tacksamhet. Jag har åtminstone gjort någonting rätt på något sätt. Som har fått så underbara barn. 

Det har varit en sån där toppenhelg. Sol och värme. Glada barn. 

Igår hjälptes jag och Edvin åt att montera studsmattan. Och att skruva om skruvar som suttit fel i flera år. Det tog flera timmar. Men vi behövde inte ropa på nån karl i år. Vi klarade det själv, och den är bättre monterad än någonsin. Det vi däremot gjorde var att sätta igång en våg av andra montörer i grannskapet. Tog bara en liten stund och sen var grannpapporna igång och fixade. Det är tydligen karlgöra det här med studsmattor. 

Själv blev jag smittad av en annan grannes trädgårdsfixande idag. Såg så härligt ut när han gick loss med sekatören. Så jag satte igång jag också. Höll på i timtal med att kratta, kapa kvistar och greja ute. Gud har gett mig en rosenträdgård för att pröva mig. Det gör ont. Och det tar tid. Förra ägarna hade helt klart pippi på rosor. Själv har jag taggar i hela kroppen nu mera. 

Har tränat en del i helgen. För att det är kul. Killarna bara skakade på huvudet igår morse när jag åkte till gymmet. ”Du måste ju inte längre mamma!”. Nej men att träna har aldrig varit ett problem. Den biten kommer jag att sakna, även om jag då klart fortsätter att träna så blir det på ett helt annat sätt. Det gick så lätt idag med löprundan. Helt oväntade 9 km som swishade förbi. Trots obeskrivlig träningsvärk från marklyft. 

Vännerna börjar tina fram. Har haft en smyggäst som varit in och lämnat en gåva. Har druckit kaffe på trappen med en annan god vän och och snackat skit. Och varit och provsmakat kaffet hos en nyseparerad annan vän. Vad vore jag utan dessa vänner? 

Förresten. Det våras i mitt cykelställ. Gulligt va? 

   
    
    
 

Adrian, min äldste son, lagade middag ikväll. Han fick välja själv vad han ville laga så det blev tacos. Jag behövde inte ens vara behjälplig. Så jag dukade och spelade bra musik. Dansade och sjöng. Det är ju ändå fredag. Det finns något fint i att hjälpas åt. Att faktiskt få barnen att förstå att det ligger lite möda bakom att få fram middag på bordet varje dag. Oavsett om det serveras oxfilé eller tacos. Någon måste göra jobbet. 

Just innan bomben släpptes om mitt avhopp från elitidrott i tisdags blev jag magsjuk. Efter fyra timmars feberfrossa och toarace och illamående så gick nyheten ut att jag skulle sluta med curling. Bad timing. Så inte nog med att jag tagit ett svårt beslut som en massa andra människor vill veta mer om, jag ville dö också. Av en annan anledning. För det vill man när man har rejäl magsjuka. Tur jag inte hade något tillräckligt högt att hoppa ifrån. Killarna beställde pizza åt sig själva och jag kräktes bara av lukten. För att undvika vidare smittorisk fixade Edvin en varningsskylt till toan nere. Inte ens att natta barnen klarade jag av, de fick lägga sig själva. Och allt det här klarade vi oss igenom och det blev en ny dag. Nu känner jag mig pigg igen, har sprungit en runda och haft lite aptit. Konstigt, för när man är magsjuk så kan man lova att det aldrig kommer att gå att äta igen. 

Barnen har hållit sig friska än så länge men Edvin klagade på magont och blödde näsblod när han gick och lade sig nu ikväll. Typiskt bli-sjuk-signal. Vore ju nästan ett hån om barnen åker dit på magsjuka nu. Det verkar som om sjukdomar kommer i livsförändrande processer. När jag skilde mig från deras pappa så fick barnen vattkoppor i extrema mängder mina första veckor själv med barnen. En prövning. Och nu när jag skiljer mig från elitidrotten så får vi magsjuka i huset. Jo man tackar. 

   
Edvins varningsskylt. Hyfsat tydlig.

   
En stackare i pyjamas. Här på soffan dagen efter. Under dagen D låg jag blick stilla i sängen mellan varven till toa.

  
Livet återvänder. Killarna är fantastiska. Självständiga. Påhittiga. Omtänksamma. Vi tre alltså!

Jag har tagit ett beslut. Ett jättestort beslut. Har hoppat av mitt curlinglag. Vilket innebär att hoppa av en olympisk satsning och allt vad det innebär. Usch vad läskigt. Har jag gjort rätt?

Jag saknar motivationen, har jag sagt i media. Inte all motivation men den rätta. Den som kommer av att det är värt allt slit. Kan vara olika anledningar som skapar motivation. Glädjen att vinna så klart. Resultaten har inte kommit sedan OS egentligen. Inte på mästerskapen i alla fall. Och jag vill ju vara högst upp på pallen. När det inte ens är nära flera gånger på rad så blir jag less. Jo jag kan resa mig igen. Jo jag vet att man blir starkare av förluster. Att det vänder om man jobbar hårt. Men när utvecklingen inte riktigt sker i den takt som krävs då är jag rädd att vi är lite långt borta. Långt från resultat och långt ifrån sanningen om vad som krävs. 

Jag vet inte om jag kommer att sluta spela helt. Curlingen har varit mitt liv i så många år. Det är ju så roligt. Än är jag inte kass. Men jag kanske kan ha curling i livet på ett annat sätt. 

Det riktiga och viktiga i livet har jag nära mig just nu. Barnen. Mina grabbar är fantastiskt roliga att göra saker med. Än tycker de att det är roligt att göra saker med mig. Då vill jag passa på att vara mina barn mer än jag kunnat vara tidigare och möjlighet att göra busigare saker. Det kommer att bli prio ett nu. Familjen. Och det vore ju roligt att träffa någon. Träffa någon jag skulle ha tid att lära känna och förälska mig i. Längtar efter kärlek men har inte haft möjlighet att ge av mig själv. Kanske nu. 

Jobba ska jag göra också, på heltid. Fick fler arbetsuppgifter och ansvarsområden första dagen tillbaka på jobbet. Så var det med det. Välkommen tillbaka till verkligheten. Dags att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor? 

Det fina i allt det här jobbiga, med alla bråkiga tankar inom mig om vad jag ska göra med all tid, är att jag inte ångrar någonting. Inte vad jag gjort och inte mitt beslut. Allt kommer att bli bra.

  

Jag kanske får anledning att återkomma om VM-resan senare. Den har nämligen inte landat i mig än. Två veckor av hårt slit och massa känslor. Nej. Jag är inte redo att prata om det. Det blev inte som jag tänkt mig.

Så jag väljer att fokusera på idag. För jag kom hem till två fantastiska barn och min fina mamma. Har varit lite väl jetlaggad idag men har ändå fått till en löprunda och en vända till Technichus. Massage och spaghetti med köttfärssås. Fotbollsträning och handbollsträning. Tvätt. Vardag. Ljuva vardag. Imorgon kliver jag upp tidigt och går till jobbet. Till och med det känns fantastiskt. 

Mina snödroppar säger förresten att våren är här. Vårkänslorna försökte dessutom lura mig innan vårlökarna ens kom upp. Men jag kom hem med en sann känsla i mig. På flera sätt. Stå upp!

   
Vårtecken hos mig

 
Kemilärarens barnbarn på gång idag igen: egengjord slajm på Technichus

   
Varför leka med sitt eget lego?

  

Easter basket från Canada. Perfekt storlek! Själv blev jag utan godis i påsk.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.