Jag hade de sjukaste drömmarna i natt. Egentligen är ju drömmar helt ointressanta för andra människor än en själv. När andra berättar för mig om vad de drömt på nätterna så sitter jag inte och hoppar av förtjusning. 

I natt drömde jag att jag vaknade och gick ut till bilen. Och på gräsmattan bredvid entrén möttes jag av en samling uppstoppade smådjur (gnagare?) som någon arrangerat i en jättefin liten djurpark med stenar och sand och små växter. Till saken hör att en bekant (vän till en vän, en instagram-vän) lagt ut sin samling uppstoppade smådjur på Köp-Sälj-Byt-Härnösand-auktion för nån dag sen. Det måste ha satt djupa spår. Frågan är varför de hamnade hos mig under natten? Det märkliga var att jag i drömmen upplevde att det var det finaste nån gjort för mig, att arrangera en djurpark med uppstoppade smådjur i min trädgård. Det måste betyda att det var väldigt länge sen nån gjorde nåt riktigt fint för mig i verkligheten? 

Som om det inte räckte med det så drömde jag även om en ex-boyfriend i natt. Inte det senaste exet utan han jag jobbar med och ser som god vän. Han var magisk i min dröm… Så när jag träffade honom idag så fick jag nån sorts magnetiska/elektriska stötar när han hjälpte mig på med micen/myggan på dagens personalmöte. Det var lite oväntat och mycket märkligt. Han är dock helt lyckligt ovetande om mina drömmar. Det måste vara tecken nummer två på att det var ett tag sen jag kände mig riktigt nära nån på riktigt. Eller att det jag upplevt som nära inte har varit det alls. 

För övrigt höll jag på att krocka med ett rådjur när jag var ute och sprang igår. Alla dessa rådjur som jag ser överallt nu. Ön måste vara proppfull av rådjur. Men det stannade till några meter in från diket och jag stannade också. Så tittade vi på varandra några sekunder som kändes som en evighet innan han sprang vidare. Tror jag har fått ett skyddsdjur. Eller om det kanske är en ängel förklädd till rådjur som försöker ta hand om mig lite extra. Det är trots allt vår. Och våren är alltid lite tuff för mig. Blir låg när alla andra blir uppiggade. Gilla läget, andas och ta hand om mig själv kan vara en idé. 


När jag tog fram kameran var han nästan borta. Men han finns där nånstans.

Jag fick samla ihop mig ordentligt för att ta mig iväg på fest i Sundsvall igår. Det var inte riktigt festkänsla i min kropp om man säger så. Allt annat än festkänsla. Snarare en vilja att bara krypa ner under en filt och låta mig själv reagera. Men det gick inte att missa en av de närmaste vännernas fest. Hur ofta blir man bjuden på fest nu för tiden ens? Så på med en liten klänning och iväg med kameran i högsta hugg för att föreviga kvällen. Och jag hade faktiskt riktigt kul. Hade tänkt köra hem men blev erbjuden en sovplats i Sundsvall så då blev det andra takter. Klackarna i taket! Riktigt rolig fest med härliga människor. Jag är glad att jag åkte.

DSC_5505 DSC_5640

Jag blir så imponerad av riktigt starka människor. Jag vet hur många timmar det krävs i gymmet för att bygga en stark, musklig och atletisk kropp som håller. Det finns inga genvägar, utan det är åratal av träning innan det börjar hända saker på riktigt. Idag tränade jag med en kompis som vid ett tillfälle körde bröstpress med hantlar med min kroppsvikt på varje hantel (jag vägde lite mindre då…). Det var det sjukaste jag har sett. En Maria i varje hand och tjohej, upp i taket. Han har inte kört lika hårt ett tag men tog sjuka mängder i bänk. 160 kg bara så där. Och sen körde han bröstpress med 48-kiloshantlar efteråt. Själv tangerade jag mitt pers i bänk och tyckte att jag fick till det hyfsat med hantlarna, men ändå. Jag vill också lyfta hantlar som är lika stora som mig själv, typ. Det är komiskt hur stora de är. Så synd att han flyttat till Jämtland, min träningskompis. Fast det kanske är lagom med några såna här pass per år… Det bränner i bröstet.

Jag var på en föreläsning igår. Vilket fredagsmys alltså. Emelie Forsberg från Härnösand. En av världens bästa skyrunners och skidalpinister. Cool tjej. På besök hemma i stan och frågade Härnö trail om hon kunde få hålla en föreläsning. Tack för det! 

Emelie är med och promotar Härnö trail som går av stapeln 1 oktober på stigarna, i skogarna, runt bergen och vid vattnet här på Härnön. Hon berättade med känsla och inlevelse om hur hennes karriär hade tagit fart. Hur hon hela tiden gått på vad hon vill göra. Vad just hon tycker är kul. Vad som är viktigt och rätt för henne. Hon var en bra löpare tidigt men var inte sugen på att göra det då. Hon spelade basket och började klättra. När hon kände sig mer ett med naturen började hon springa längre och längre sträckor. Testade sina gränser. Och plötsligt var hon en av världens bästa. För att hon gjorde det hon ville, med glädje och med passion. Och naturligtvis en hel skopa talang och kraft. 

Emelie berättade så öppet och nära om sin kärlek till löpningen. Hon gör yoga och kör ingen styrketräning. Hon behöver det ena men inte det andra. Så himla rätt att känna efter och gå på sin känsla. Vad behöver just jag för att må bra, vad tycker just jag är roligt. Lära sig själv, utmana sig själv, se det som en förmån att få vara atlet på heltid. Jag hoppas att fler vågar gå sin egen väg vad gäller träning och inte hoppa på första bästa trend för att alla andra gör det. Och jag hoppas att alla som var på föreläsningen förstår att man inte måste göra som Emelie bara för att hon är bra på det hon gör. Bara för att hon inte gillar intervaller på bana kan ju nån annan bli en utmärkt löpare genom att göra det, om det känns rätt och roligt. Emelie gav inga knäppar på näsan. Hon sa inte: gör si eller gör så. Hon berättade om sitt sätt. Sanningen för henne. Hon tycker inte ens det är jobbigt att bli trött. Det hör liksom bara till. Det ska jag ta till mig. Och att fortsätta lyssna på vad just jag vill göra för att må bra. Bäst på skyrunning kommer jag aldrig att bli, men kanske bra på nåt annat om jag gör det jag tycker är roligt och utmanande och lyssnar på min kropp. 

När Emelie berättade om sin skada så kändes det ända in hur ont det gjorde och hur kämpigt det är att komma tillbaka. Men hon kommer tillbaka. Förmodligen finns hon med på Härnö Trail. Det vore härligt att se henne hel då. Hennes smittande leende och personlighet skulle lyfta hela tävlingen. Vilken stark och fin tjej hon verkar vara. Jag gillar förresten precis som hon att äta kladdkaka och att äta ekologisk och närproducerad mat. Det var skönt att ha en kladdkakekompis i träningsvärlden. 

Jag längtar efter mina barn så jag tror jag håller på att bli tokig. Och det är en vecka kvar, drygt. Det är inte klokt hur mycket det går att längta. Hur mycket det går att älska. Längtar efter sommar, sol, Liseberg och sockervadd med mina fina grabbar. Längtar efter att det är liv i huset. Längtar efter att det står skor överallt i hallen, längtar efter att tjata om läxorna. Längtar efter småpratet, kramarna, gemenskapen. Det blev för länge den här gången. Kom hem.


Miss you like crazy

Ja nu har det kommit. Det sista Kent-albumet. Någonsin. Det är riktigt sorgligt. Att det är sista alltså. Det är helt underbart att det är så bra. Jag. Kan. Inte. Sluta. Lyssna. Jocke Berg skriver om mig. Jag är helt säker. Han har gröpt ur mitt hjärta och skrivit Tennsoldater. Krupit in i mitt huvud och skrivit hela Då Som Nu För Alltid. Herremingud jag tror jag dör den oändliga och lyckliga Kent-döden. Jag har inte ord att beskriva hur Kent följt mig genom livet just nu. Men jag bjuder på ett litet klipp ur Tennsoldater som hyllning. Jag är varken bra på piano eller sång men jag kan hylla ändå genom att yla en stund, bara för att jag vill och kan:)


Hellre än bra är ett fint måtto! 

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Vad tycker jag är roligt? Vad behöver jag förändra? Vad vill jag ha kvar? Vad kan och vill jag hjälpa till med för att någon ska må bättre? Vad kan jag göra för mig själv och för andra? Jag har blivit bättre på att fråga, om jag inte förstår. Säga stopp när jag blir taskigt behandlad. 

Det kommer alltid finnas tillfällen när livet inte är helt perfekt. När det behövs förändringar. Förändringar kan ju kännas galet jobbiga. Men efteråt, när man bestämt sig, satt ner foten inför sig själv och andra, eller bara brutit ett mönster, då känns det väldigt skönt. Kanske blandat med andra känslor. Just ikväll en lättnad, blandat med ilska. Så här får man bara inte behandla nån. Inte mig i alla fall. Förhoppningsvis inte någon annan heller. Hur kunde jag gå på det? Tur jag fattade läget. Jag är värd mer än så. Damn it. 

Jag tittar upp mot himlen

Så, finns det nån här, finns du ens

För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen

Laleh

Ibland springer jag in i folk som det inte går att sluta prata med. En av mina bästa vänner sprang jag till exempel in i på en middag med gemensamma vänner, och när vi åkte tunnelbana hem åkte vi flera stationer extra för att få fortsätta prata. Det är så läckert när det klickar så självklart med någon. När det alltid finns något att prata om. När det är lätt att öppna upp. När pratet inte tar slut. Idag hamnade jag i en sån situation. När det var så lätt att prata att det nästan inte gick att sluta. Fast vi inte känner varandra. Som en blixt från klar himmel kom ett samtal som hade kunnat fått fortsätta länge. Roligt. 

Det behövde jag verkligen en dag som denna då en människa som är en av dem som är närmast hjärtat bemöter mig med tystnad. Olidligt. Plågsamt. Slutsnackat, verkar det som. 

Det var därför härligt att mötas av den öppnare sortens människa idag. Det blir lättare att låta annan tystnad få vara då. Den där som gnager. Fast jag bara vill dra i korken så kan jag inte göra något åt hur någon annan väljer att vara. 

Hej!

Gårdagens skogstur har etsat sig fast i minnet. Vi snackar om möten med öppna människor. Inte ens olika språk är i vägen.
Dags att växa. Gå vidare. 

Helgen är redan slut, snyft. Känner stort behov av att vara ledig men än är det långt till semester. Har varit en härlig helg. Särskilt idag. Var så där härligt pigg på gymmet imorse. Var sen ute och sprang 90 min med Jessica på små stigar upp och ner på Fälleberget. Allt var frid och fröjd tills jag snubblade på en rot och åkte med huvudet före in i en sten. Slog i kindbenet så jag såg stjärnor. Måste ha parerat med högerarmen också för den är nästan oanvändbar nu. Tokigt ont i långfingret, handleden och underarmen. Får skriva med vänster hand så det går inte fort. Får se hur det känns imorgon. Tänker att det nog bara är en stukning. Men att ha en kompis som hittar överallt i skogen i stan, det är ren lyx. Jag är så imponerad när vi älgar fram längs stigarna. Hur hittar hon? Det är obegripligt. 

Vi firade även en fin 31-åring på födelsedagen. Inte kul att vara i ett främmande land utan att kunna firas av sin familj och varken få paket eller tårta. 

Jag är ett med skogen. Jag blir trygg av höga träd. Känner mig rotad. Känner frid. Vindstilla, kådadoftande, mossmjuk skog. Solstrålar som letar sig in mellan grenarna. Den fuktiga värmen. Kvistar som bryts. Förnimmelsen av liv. Andra djur. Rörelse. Det mystiska ljuset. 

Många av mina vänner är mer förtjusta i havet. Jag tycker också om det, men söker mig inte dit. Det är för mycket vind. Jag blir orolig när det blåser. För mycket salt. För mycket yta. För djupt. Men jag gillar ändå att ha närheten till havet, det måste jag erkänna. Även om jag lika gärna har nära till en sjö. Inlandsmänniska som jag är. 

Jag tänker ibland på att jag tappar mitt ursprung. Trots att jag känner mig ganska rotad så har jag gett upp mitt ”hem”. Det är där, men det är allt annat än mitt. Det är minnen och det är min familj som vistas där. Men jag kommer aldrig att bygga där. Aldrig utvecklas där. Aldrig känna att min klättersten är min. Fast det är den. 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.