Jag försöker känna efter vad jag vill. Vad jag behöver. Ibland tror jag att jag vill. Sen vill jag inte. Försöker tänka att det är okej att ändra sig ibland. Ikväll handlade det om att åka på dans. Hade pratat med vänner igår om att haka på. Då kändes det bra. Men efter gym och jobb var jag bara helt trött. Min kropp ville inte alls på nån dans. Kände mig folkskygg. Vill inte kämpa för att hitta nån att dansa med. Vill inte bugga. Vill inte gnussa med nån gnussdansare. Vill inte trängas. Vill inte byta om och sminka mig. Vill inte svettas. Vill inte komma hem sent. Vill inte missa mello. 

Min vän gjorde ett fantastiskt övertalningsförsök. Skickade över bilder på killar hon visste skulle dit. Tipsade mig om kläder. Vädjade till mitt dåliga samvete och sa att jag inte håller vad jag lovar. Bara en enda sak hade hjälp och det hade varit om hon varit övergiven och ensam. Nu hade hon sällskap även utan mig så nej, jag behövde inte säga ja. 

Jag tycker att jag får kämpa rätt hårt med mig själv för att känna efter vad jag vill, och våga stå för det. Särskilt om nån tjatar. Jag vill inte vara en bangare. Men jag vill inte göra sånt jag inte vill. Det tar för mycket energi just nu. Behöver jag ta det lugnt så är det så. 

Jag hamnade i soffan hos K. Mello, chips, dip, Cola. Skönt häng. Precis vad jag behövde. Heja mig som säger nej. 

   
 

– Jag är i Piteå, säger jag till Edvin.

– Va? Vad är det för nån stad?

Förklarar att det är lika långt som till Stockholm fast åt andra hållet. Vi har magiskt vinterväder här under SM-veckan. Klart och frostigt. Januari och februari är verkligen tydliga vintermånader. Idag skiner solen på oss i Piteå och genom minusgraderna bildas silverkristaller. Glitter i luften. Magiskt. 

Den här staden är så mycket finare och levande än jag trott. Och mycket mer turistisk. Det byggs överallt. På gågatan är det knökat med affärer och restauranger trots att det är en liten stad. Vill åka hit på sommaren. Tror det är supermysigt. Dags för en norrländsk round trip i sommar tror jag. Då menar jag norr om Umeå. 

Förresten sitter jag och tjuvlyssnar när folk pratar. De har den mest underbara dialekten här. Tror jag vill ha med mig en Pitebo hem att lyssna på. 

Jag älskar dagar som denna. Relativt milt, sol, snö, krispigheten under skorna, rimfrosten i håret, den blå himlen och det bländande ljuset. Det var så sanslöst vackert på min löprunda så jag höll på att börja gråta. Senare höll jag på att börja gråta när jag hämtade killarna i slalombacken, bara för att jag insåg vilken fantastisk gåva vi (jag och barnens far) gav barnen när vi flyttade från storstan till Härnösand. Inget pendlande, naturen in på knuten, aktiviteter mitt i stan, skola på gångavstånd. Ibland längtar jag galet mycket till Stockholm. Till vänner, karriärmöjligheter, till utbudet av kultur, musik, nöjen. Men jag vaknar till ibland och inser hur bra jag har det. 

  
   
    

 

Håret blev klippt. Asymmetrisk lugg och mörka inslag. Oj då. Det blev annorlunda. Jag vet inte om det blev bra eller om det ser ut som när jag var fem år och lekte med saxen. Men det växer väl ut. 

Piggare är jag i alla fall. Nio dagar senare. Ingen feber idag. Har tjuvtränat med PT. Det betyder tekniktränat utan större belastning. Jag höll på att kvävas ändå. Har noll syresättning. Förkylningsastman är min ovän. Men jag har fått grymma tips om att göra bättre marklyft. 

Idag är det vinets dag. Igår var det kramens dag. Tycker det vore lämpligt att lägga det på samma dag. Kramas efter ett glas vin kan vara ganska mysigt. Men nu är det som det är. Kramar igår. Idag ett glas vin framför brasan. Jag dricker aldrig när jag är själv. Det har jag alltid sagt. Men idag blev det ett undantag. En regel är inte en regel utan undantag. 

Det är förresten kaos i min hall. Längdskidor, skridskor, bmx, kickbike, slalomskidor, curlingsopar. Jösses. Inget för mitt ordningssinne direkt men när allt ska hända på samma gång så känns källaren långt borta. 

   
 

Det här med Facebook. En del lägger ut fjorton inlägg per dag. Per dag!! Om ingenting. Om allting. Jag tror jag har dött Facebookdöden. Tycker mest det är roligt med folk som är lite ironiska eller som har humor. Kan vara kul att se bilder från människor som är på resa. Det som är mindre kul är de där som använder Facebook som om de vore deras bästis. Sånt som vanligt folk delar med sin bästis, delar dessa människor på Facebook. Det är bara det att ingen människa har 500 bästisar. Alla vill en inte väl. Alla behöver inte veta precis allt vad man gör och ser. Livet pågår oavsett vilka bilder och statusar vi lägger ut. 

Prova att ta en paus. Minska ner sociala media-tiden drastiskt. Plötsligt hör bästisarna av sig på riktigt. De sms:ar och kanske till och med kommer på besök. För att verkligen få veta. Inte för att de blivit matade med gullepluttiga bilder eller hysteriska inlägg om exet, jobbet eller diverse åkommor som drabbat en. En person sa till mig för några år sen att han inte behöver ringa mig för att han har koll på mig genom Facebook. Nu för tiden skriver jag rätt sällan. Nästan aldrig om djupare saker. Mest om träning, tävling eller trevliga upplevelser. Och min Facebook är bara öppen för de jag lagt till som vänner. Nästa steg är att gå igenom vän-listan. För att slippa matas med tokigheter. Och för att slippa riskera att mina tokigheter hamnar som fel mottagare. 

  

Jag önskar att jag vore lite händigare. Jag har massa saker jag skulle vilja göra här hemma men jag har varken tid eller kunskap. Dessutom är det liksom inte direkt kris. Inget som absolut måste göras. Det handlar bara om att jag skulle vilja ha det på mitt sätt.

Jag vill göra om badrummet nere. Vill byta golv i kök och hallar. Vill slå ut väggarna på övervåningen och göra två stora rum av fyra små. Vill måla om köksluckorna. Vill göra något kreativt av barnens rum. Vill byta fönstren mot mer ljudisolerade. Ja det är mycket på önskelistan. 

Annars kan man ju flytta också. Edvin sa senast igår att han längtar tillbaka till Grönkulla. Radhuset. Jag längtar tillbaka till känslan av att inte behöva oroa sig. Där kunde jag ringa vaktmästaren. Här bor min vaktis, min pappa, 18 mil bort. Det är tufft att ha hus själv, det är det faktiskt. Fast jag trivs bra. Oavsett hur mycket jag vill göra så har jag världens mysigaste hus. 

Jag hatar listor. Den typen av strukturer passar mig inte alls. Min hjärna är inte kompatibel med to do-listor. Det fungerar bara inte. Jag har vänner som gör to-do-listor och komma ihåg-listor för allt. Vad de ska göra på jobbet, vad som finns i frysen, vilken middag som ska lagas i veckor framöver. Hur följer man dessa listor? Hur rangordnar man vad som ska göras? Hur tar man bort och lägger till nytt? Hur blir man spontan?  Samma sak med anteckningar i raka rader. Det går bara inte. 

Jag använder post it-lappar istället för to do-listor. En uppgift per lapp, sen slänger man bort lappen när uppgiften är slutförd. Matlistor fungerar inte alls. Jag kan möjligtvis känna på mig vad jag är sugen på nästa dag. Handlingslistor är omöjligt även om jag gör mina försök. Jag missar alltid något ändå. Jag memorerar istället hur det ser ut i kylen och fyller på luckorna när jag handlar. När jag antecknar gör jag det i form av mind maps. 

Mycket märkligt med tanke på att jag älskar ordning och reda generellt sett. Kryddor stod förut i bokstavsordning och trosorna är sorterade i färg- och funktionsordning. På önskelistan finns en verktygstavla. 

Jag förstår inte hur min hjärna fungerar! 

Min mamma har fyllt 70 år. Någon har räknat fel för hon ser tio år yngre ut än vad hon är. Minst. Hurra för att jag nästan är en genetisk kopia av henne. Det är dessutom inte bara ren och skär DNA som gör henne till den pigga 70-åring hon är utan en sund livsstil med mycket frisk luft och rörelse, bra mat och förmågan att unna sig livets goda i lagom mängd. Och förmågan att skapa sitt eget liv. Power-mamma-mormor! Jag ser och lär. 

Jag och Edvin sitter i badrockar i Falun på First Hotel Grand. Vi hejar på Adrian som spelar handboll och däremellan leker vi livsnjutare, äter god mat och badar. Märklig känsla att ha ett barn boende på luftmadrass på skola med laget, och den andra med mig på hotell. Förmodligen nyttigt att ha lite tid bara med ett barn. Det händer nästan aldrig. Men konstigt är det. 
Imorgon reser vi norrut igen. Laddar batterierna för januari. Det krävs verkligen meditation för att jag inte ska kvävas av stress. Schweiz, Skottland, Piteå, jobb, träning och så har jag barnen större delen av januari. Men om jag inte håller på precis så här, om jag slutar att klumpa ihop en hel månad utan tar en vecka eller en dag i taget så vet jag ju att det kommer att lösa sig. Med hjälp av super-mormorn. Men så här kan jag inte hålla på. Det är ett nyårslöfte.

   
    
    
 

De här killarna är närmast hjärtat hela julen trots att de inte är med mig. Önskar dig en fridfull jul. Slappna av. Släpp stressen. Är du med människor du älskar? Då kan inget gå fel. Känn bara enorm tacksamhet och vila i kärlek. Allt är bra.

Jag fattar inte hur jag kommer in i den här jäkla lampan. Det är OMÖJLIGT. Jag blir sjukt frustrerad när jag inte ens kan byta en glödlampa själv. Jag hittar ingen öppning. Vill inte ha sönder den mer. Höjden av förnedring. 

– Sätt den på to-do-listan, säger pappa när jag ringer honom. 

Okej en bra sak med det hela: jag kanske tvingat hit min far snart. Gott så. 

  

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.