Jag trodde att mitt liv som badkruka var över. Idag blev det tydligt att jag fortfarande är en fegis. Jag och barnen gick runt klubbsjön och killarna ville stanna vid klipporna och bada. De slängde sig i helt hämningslösa. Svingade sig i repet och lät som Djungel George. Själv var jag inte Tarzan direkt. Tittade på och gruvade mig. Dessvärre lovade jag att bada imorgon om det är fint väder. Enda dagen i sommar jag hoppas på regn. 

   
    
        

     
 

Det blåste så hårt att vi inte kunde spela badminton idag jag och kidsen. Vi körde handboll på gatan istället. Handbollen blåste in i grannens bil. Sen gick vi in och pysslade istället.

Körde två träningspass. Monsterpass med en massa marklyft på gymmet. Därefter löpning på 4-minutersintervaller. Hej och hå. Ibland känns det som att träningen aldrig har nån ände. Händer det nåt eller står jag bara still och trampar? Ihärdig är jag åtminstone.

Bränn inte fläsk i ugnen förresten. Det luktar bränt fläsk i hela huset efter dagens försök på fläskpannkaka. Skulle göra pannkakan mellan intervallerna. Det rekommenderas inte. Blev tjockpannkaka utan fläsk till lunch. Fläsket däremot lär väl sitta kvar i inredningen som minne. 

Kvällen innehöll grillning i minusgrader och snålblåst hos vänner i Solumshamn. Inte minusgrader kanske men det kändes så. Själv hade jag dunväst och filt, andra hade täckjacka och mössa. Grilla skulle vi, därmed basta. Barnen däremot verkar inte fatta det där med kyla. Hittade dem klädbadandes i skymningen. Busungar. 

Katten blev uppskrämd i trädet av lös hund. Förstår inte det där med lösa hundar, särskilt inte på en strand i ett sommarstugeområde som kryllar av barn. Hade klättrat upp själv om jag hade kunnat. Läskiga saker. E hämtade ner kattstackaren med stege. Hundägaren skrattade obekymrat. Spelar ingen roll att hunden är snäll. Det visste ju inte vi. 

   
    
    
 

Det gör ont i höger vad när jag springer. För två veckor sedan såg den ut som en megastor kycklingklubba. Nu har den lugnat ner sig men det gör ont ändå. Urtråkigt. Jag springer ändå så klart. Även i ösregn. 

Idag skulle jag springa 9 km och snitta under 5 min/km. Det ska inte vara särskilt svårt. Men jag får kämpa lite nu med löpningen. Har svårt att få rätta klippet när det börjar krampa. Jag lyckades tack och lov med mitt ganska veka mål. Men det känns svårt ändå att tro att jag ska göra milen på 45 min den här sommaren. Möjligtvis på löparbana. Lite dystert med tanke på hur stark jag var i juni. Sjuk och småskadad. Nåja. Har väl tillräckligt med kondis för att sopa en sten över isen i alla fall. Det är huvudsaken. 

Idag har vi pussat på jättefin bebis. Och sett på Minioner på 3D i stora salongen i Sundsvall. 

Han luktade så gott den lille. Så fina små ögon. Mjuk och varm och alldeles underbar. Kan man få lägga in en beställning på en sån?

  

  

True friends treat you like family. Det citatet stämmer bra. Det går att skapa sig sin egen utökade familj. 

Just nu är det många vänner i livet. Barndomsvänner, nya vänner, väl valda vänner. 

I lördags var jag på värsta bästa födelsedagskalaset någonsin. Vilken dunderfest! Vi dansade tills klockan var 5. Till största delen utomhus i regnet. Sommarregnet, det ljumma. Som man knappt noterar när det spelas skön musik i högtalarna och man försöker lära sig hur man skakar på tuttarna. Tror jag har en rejäl låsning i bröstryggen :)

Från supermegakalas på lördag till ett varmt välkomnande av barnen på söndagen. Tre veckor är faktiskt för mycket. Jag tror alltid det ska gå bra, men sista veckan är pest. Särskilt när de inte har på sina telefoner för att de inte vill att det ska gå tid från ”skärmtiden” till att svara på sms eller prata i telefon. Ljuvligt att äntligen få krama om dem. Få höra om allt roligt de gjort. Att de badat med våtdräkt. Vilken fiffig lösning en sommar som denna. 

Får jobba rätt hårt på att få ut barnen ur huset. De har vant sig vid att bara vara med varandra. Nästan som att de är blyga för att leta upp kompisar. Mer intressant att spela badminton med mamma. Nåja, de hittar väl tillbaka till stadslunken snart. 

Vi har haft finbesök från Länna. De där vännerna som är familj. De som sveper in och känner sig som hemma. Som tar sig tid att prata med mina barn. Som vill hitta på. Leka kurragömma, spela backgammon, spela fotboll och leka kull. Hela gänget. Så otroligt sköna människor. 

Skratten. Människorna. Livet. 

   
    
   

Jag promenerar i en liten by en bit utanför stan. En promenad med en fin vän som vuxit upp här. Jag är pigg. Trots att jag jobbat och sprungit. Jag känner kärlek. Innerlig kärlek till nuet. Gruset som knastrar under fötterna. Molnen som tornar upp sig på himlen men inte ger ifrån sig en droppe regn. En död bebisorm på vägen. En stor fågelskrämma på åkern. Vackra trähus. Vi går förbi en bäck. Ett gammalt snickeri. Jag får veta var lite folk bor. De som valt att bo på denna vackra plats. Lyckliga människor. 

Hon ger så mycket energi, min vän. Oavsett hur läget är. Vi har vandrat på varandras stigar ett tag. En lillasyster jag inte fick men alltid önskade mig. Hon har den där förmågan att bli familj med folk. Det säger en del. Hon kommer innanför. Tror det handlar om tillit och värme. Att hon är snäll och bryr sig på riktigt. Det är en konst att vara snäll så det känns i hjärtat. 

  

Det börjar med mina tankar. Jag tränar medvetet. Försöker ta ansvar för mina tankar och min attityd. Försöker tänka tankar som ger mig en positiv riktning. Nyfikenhet, harmoni och glädje istället för rädsla, irritation och olust. Det är inte helt lätt. Men det fungerar. Jag kan välja vad jag tänker om andra människor, till exempel. Jag kan rätta till det jag förut tänkt om den personen och tänka om. Jag känner igen mina känslor när tankarna drar iväg. Det går att ladda om tankarna. Släppa taget om dem. Tanken kommer alltid före känslan. Ändrar jag tanken så ändras känslan. 

Jag är en skolelev med Kay Pollack som lärare, det kanske märks. Jag vill välja glädje. Sedan jag insåg att jag har ett val så har det hänt fantastiska saker med mig. 

Nu tänker du att jag är skitjobbig. Vilken jäkla bullshit, eller hur? Men du måste inte tänka det. Du kan välja nyfikenhet. Vad intressant! Tänk om. Tänk nytt. Tänk positivt. Det är skönare att glädjas med andras lycka än att gotta sig i olyckan för att känna sig bättre själv. Avundsjukan kan verkligen ta över människor. Missunnsamheten också. Och bitterheten. Tre komponenter till ett mindre glädjefyllt liv. Tror jag. 

Å hej. Vilken helg. Påminn mig om att aldrig köpa tvådagars till stadsfesten igen. Jag orkar bara inte två dagar i rad. Fredagen blev en fullträff. Mys och skönt altanhäng med fina tjejer och god mat. Sen utgång och framför allt en lååååång kväll på VIP-läktaren, många att prata med. 

På lördagen kl 12 var jag inte helt kaxig när jag på bara några timmars söm skulle duka och städa inför kommande kväll på stadsfesten, volontärinsats för Adrians handbollsförening. Det var otroligt kallt. Blåste och regnade. När jag kom hem slocknade jag på soffan och missade förfesten jag var bjuden till. Ville inte gå ut alls. Soffan satt liksom fast på kroppen. Men det kändes fånigt att ha ett tvådagarsband och inte gå ner på stan när vi faktiskt hade Eurovisionvinnaren på plats. Han är ett proffs Måns. Skön energi och härlig känsla. Jag är inget fan men tycker han är bra på det han gör. Efter Måns blev det häng med sköna människor och sen dansade vi loss fullständigt till Panda da Panda. Jösses vad kul. Det gick inte att stå stilla. Ångrar inte att jag gick ut.

Idag skulle jag ta tag i mitt liv. Klippa gräset och springa en lång runda. Då öste regnet ner, så klart. Var bara att vänta på bättre tider. Roade mig med att spana in Ashton Kutcher i en film på fyran. Har ingen aning om handlingen. Var fokuserad på Ashton. Han är verkligen en man i min smak. Han får gärna bjuda ut mig på dejt. Vilket verkar vara poppis just nu. Att bjuda mig på dejt alltså. Vad hände liksom? Synd jag är kräsen och feg. Jag kanske helt enkelt måste våga fråga den som är intressant själv. Eller så är jag bara i flowet. Finns värre saker än att vara ensam. Att vara med någon man inte passar med, till exempel. 

Det blev fint väder till slut. Lämnade Ashton och körde igång gräsklipparen. När jag hade en plätt kvar slutade den fungera. Helt död. Batterierna är laddade men maskinen vägrar. Jäkla skitgrejer. Finns inget att laga på en batteridriven klippare väl? Vart sitter ens säkringen? Håhåjaja… Fick träna istället. Gick bra det med.

Imorgon jobb. En vecka kvar tills jag får barnen. En hel vecka. Det här med tre veckor är bara för länge. Att vara utan dem alltså. Att ha dem tre veckor är inga problem alls. Men nu längtar jag. Kanske därför jag känner mig extremt kramig. Kanske. 

   
    
   

Igår var jag en sväng på beach cupen och upplevde gamla minnen. Lite konstigt för ingen har frågat om jag vill spela sen jag gjorde succé för ett par år sen. Eller vänta nu. Kom på att jag var rätt usel. Det var några år sen jag höll på med fotboll. Barfota i sand dessutom. Jag visste inte vad jag höll på med. Aldrig mer, sa jag då. Det är roligare att titta på och att gå på bankett. Riktigt trevlig sällskap vid bordet. Massa folk på hamnkrogen. Kom hem alldeles för sent men det gick fint att gå upp och jobba ändå. Tror jag går bakåt i åldrandet. Jag är 20 igen, i orken. 

Kanske inte optimalt att jobba mellan 8.30-21.30 med några timmars sömn fast å andra sidan finns det nätter då jag sover betydligt mindre och fungerar alldeles utmärkt. Och det blev en riktigt rolig jobbdag idag trots allt. Jobbet (Svenska kyrkan) var värdar på Allsång på Murberget och vi samlade in pengar till Internationella arbetet och två projekt i Tanzania. Undrar hur många kor pengarna räcker till. Hur många familjer som får ett bättre liv för att de får en ko. Bra projekt. Hjälpen går garanterat fram. 

Hade tänkt åka till Gussjö ikväll på styrdans men orken tog slut. Har en massa roligheter på gång hela helgen som måste prioriteras. Imorgon ska jag till exempel styra ihop en middag för fyra och stadsfest på det.  På lördag ska jag jobba ideellt och sen jobba mig vidare ut för att se lite folk och drömma om att Måns Zelmerlöv blir min pojkvän.  

   

Tidernas endorfinkick. 12 km traillöpning med Jessica och två andra hurtbullar. Tänkte att jag skulle få vika ner mig. Tio dagars sjukdom. Hur skulle lungorna fungera? Träningsvärk från gårdagens gym i benen. Förutsättningarna var inte så gynnsamma. Men åh så fint det blev. Över stock och sten slingrade vi oss fram. Stigar jag aldrig varit på förut, kände igen mig på någon enstaka plats bara. Det var så makalöst vackert. Det doftade skog och våt mark. Ljudet av 8 fötter som letar sig fram över rötter och stenar, hoppar över vattenpölarna. Grenar som smiskar retsamt. Solstrålar som letar sig in mellan grenarna. Oupptäckta områden. Nyfikenhet. Jag var inte så pratsam i uppförsbackarna, annars gick det oväntat bra. Fick fokusera på att överleva, att ta in ny luft. Rundan var bara helt ljuvlig. Endorfinkicken slog till efter 7 km. Sen var det 5 km njutning. Det var ren lycka. Att kroppen ville vara med trots allt. Jag hade inte förlorat allt flås. Skön kontrast till gårdagens gympass då jag var tokigt svag. Men nu sitter jag med ett leende på läpparna. Jag är stark. Min tjurskalle är min trogna vän. Min kropp älskar rörelse. Jag är positiv. Jag tror! Jag kan! Jag gör det med glädje. Det mesta faktiskt. Livet ler mot mig just nu. 

   
   

Det verkar som om jag är på väg att bli frisk. Hostar och kraxar lite än men har varit frisk nog att vara på 40-årskalas och tjejhelg i Stockholm. Har inte tränat på en vecka. När hände det sist? Hade tänkt komma igång idag men tror jag hade lite för kul igår för att det skulle vara någon större mening. Dessutom är jag inte helt frisk.

Det var en härlig 40-årsfest jag var på i torsdags. Om det kommer en massa trevliga människor på ens kalas så borde det betyda att man är ganska trevlig själv. I det här fallet handlar det om en karismatisk 40-åring med stort hjärta, skön energi och en härlig kombination av glädje, vänlighet, omtänksamhet men ändå en förmåga att ta ställning och uttrycka sina åsikter. Hon kanske inte förändrar världen men hon gör det hon kan. Hon snackar inte bara en massa skit utan gör saker på riktigt. För att hon tycker om att ge. Jag var för sjuk för att hålla ett tal. Men hade jag gjort det så hade det funnits många fina saker att säga. 

På fredagen åkte jag till Stockholm till två vänner som varit med i livet sedan jag bodde där. Vi har gjort en resa tillsammans, en lång, lärorik resa. Egentligen är vi fem personer i klubben men den här gången var vi tre som träffades. Jag mår så bra med dessa personer. Det är ren lycka att ha såna vänner. Mitt energiförråd är påfyllt. Att välja glädje, tänker jag. Läs den om du inte redan gjort det. 

Hur kunde jag lämna Stockholm? Undrar hur livet hade sett ut om vi hade bott kvar. Stockholm finns i alla fall kvar. Blev nostalgisk när vi var inne i smeten på festligheter i natt. Hjärtat av Sverige. Saknar pulsen. Kanske kommer jag tillbaka nån dag. 

   
 

  

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.